Såsom en form av efterföljande delaktighet har tidigare enligt 3 kap. bestraffats att, sedan brott timat, gå den brottslige tillhanda med undanröjande av bevis om gärningen. I samband med 1942 års lagstiftning om förmögenhetsbrott ersattes bestämmelserna om efterföljande delaktighet med självständiga brottsbeskrivningar i strafflagens speciella del. I SL 10: 18 a upptages straff för den som, sedan brott timat, döljer den brottslige, främjar hans flykt, undanröjer bevis om gärningen eller på annat dylikt sätt motverkar den brottsliges befordran till ansvar. Mellan de sålunda straffbelagda gärningarna, med ett gemensamt namn kallade personlig faution, råder av gammalt den skillnaden i fråga om straffbarhet, att den brottsliges närmaste icke kunna fällas till ansvar för hans döljande eller för främjande av hans flykt men väl för undanröjande av bevis. Enligt förslaget skola gärningarna fördelas på två paragrafer så att undanröjande av bevis upptages i denna paragraf och övriga former av personlig faution i den närmast följande.
Förevarande paragraf avser emellertid ej blott bevisförvanskning för att motverka någons befordran till ansvar utan även bevisförvanskning för att ådraga någon straff. Bevisförvanskning i sistnämnda syfte straffas för närvarande på samma sätt som falsk angivelse. Enligt SL 16: 2 skall såsom falsk angivare straffas den som, för att ådraga annan straff, emot honom falskeligen förebragt besvärande omständigheter så att åtal vid domstol därå följt eller, i avsikt att komma tilltalad person på straff, undanröjt bevis för hans oskuld eller emot honom falskeligen förebragt besvärande omständigheter. Att gärningen straffas lika som falsk angivelse medför, att straffet är högre om den skett av argt uppsåt än om den skett av obetänksamhet samt att ytterligare straffskärpning inträder för det fall att den tilltalade blivit fälld till och fått undergå straff.
Bevisförvanskning för att hjälpa en skyldig och för att få en oskyldig straffad behandlas i skilda sammanhang även hos Thyrén (IX 8 § och V. II. I 10 §). Bevisförvanskning för att hjälpa en skyldig behandlas av Thyrén (IX s. 228) tillsammans med annan personalfaution och härutinnan föreslås i huvudsak ingen annan ändring än den numera redan genomförda, att personalfautionen behandlas som ett självständigt brott och icke som en form av delaktighet. Dock föreslår Thyrén (IX s. 229) därjämte utsträckande av den gällande straffriheten för den brottsliges närmaste att även avse bevisförvanskning. Bevisförvanskning för att få en oskyldig straffad behandlas i sammanhang med falsk angivelse även hos Thyrén (V. II. I s. 177). Thyrén (V. II. I s. 178) framhåller, att det torde vara en oegentlighet i redaktionen utan saklig betydelse att olikhet i gällande lag göres i fråga om falsk bevisning före och efter åtalet, i det att i förra fallet endast den positiva formen "förebragt besvärande omständighet" men i senare fallet jämväl den negativa formen "undanröjt bevis för hans oskuld" nämnes. Thyrén föreslår borttagande av denna olikhet. Beträffande den subjektiva strukturen anser Thyrén gällande lag skilja mellan visst svårare uppsåt å ena sidan samt
