lindrigare uppsåt jämte oaktsamhet å den andra. Thyrén förordar emellertid den allmänna gränslinjen mellan uppsåt och oaktsamhet, enär varje annan gränslinje endast torde vålla osäkerhet i tillämpningen utan att något därmed vunnes. I samband med falsk angivelse föreslås av Thyrén (VII 15 § och s. 179) en ny straffbestämmelse för den som falskeligen angivet sig själv för brott eller med annans samtycke falskeligen angiver eller åtalar denne, så ock för den som genom anmälan till myndighet eller genom falsk bevisning eller på annat sätt föranleder undersökning av brott som ej blivit begånget.
Kommittén föreslår en enhetlig straffbestämmelse om bevisförvanskning. Enligt denna skall straff drabba envar som förvanskar eller undanröjer bevis av betydelse för brottsutredning eller inför myndighet åberopar falskt sådant bevis, oavsett om det sker för att hjälpa en skyldig, för att få en oskyldig straffad eller i något annat syfte. Den gällande rättens ordning att uppdela bevisförvanskning på vitt skilda brott, allteftersom avsikten är att hjälpa en skyldig eller att få en oskyldig straffad, är mindre lämplig redan ur den synpunkten att vad som gagnar en vanligen är ägnat att i stället kasta misstankarna på en annan. Det bör vidare icke vara tillåtet att förebringa falsk bevisning mot den man tror vara skyldig eller till förmån för den man tror vara oskyldig. Detsamma gäller om att ge lindrigare brott sken av svårare eller tvärtom. Bevisförvanskning bör emellertid vara straffbar även om den icke skett i syfte vare sig att misstänkliggöra eller hjälpa någon. Det i SvJT 1941 rf s. 46 enligt numera upphävda SL 10: 20 bedömda fallet att, sedan en bilförare blivit anhållen för rattfylleri, hans passagerare ur den kvarstående bilen bortfört en butelj med brännvin, bör bedömas som bevisförvanskning, även om passagerarens avsikt icke varit annan än att släcka sin egen törst.
Kommittén anser bevisförvanskningsbrottet, vare sig det är till men eller gagn för någon enskild eller ej, väsentligen rikta sig mot statens brottsutredande verksamhet. Denna verksamhet är emellertid i första hand inriktad på att utreda huruvida och i så fall av vem brott blivit begånget. Enligt förslaget förutsättes därför icke för straffbarhet att ett brott blivit begånget och bevisningen därom förvanskad, utan allenast att bevisförvanskningen är av betydelse för brottsutredning. Kommittén har i viss mån upptagit Thyréns. tanke att det bör vara straffbart att föranleda undersökning om brott som ej blivit begånget eller annan dylik onödig brottsutredning, Enligt förslaget blir visserligen osann självanklagelse icke i och för sig straffbar och en oriktig vittnesutsaga endast i den mån bestämmelserna i 13 kap. äro tillämpliga, men en bevisförvanskning ägnad att leda polisen på villospår blir utan vidare straffbar enligt förevarande paragraf. Bevisförvanskning skall alltså anses föreligga exempelvis om någon åberopar en kroppsskada som han tillfogat sig själv för att styrka en polisanmälan om misshandel. Då falsk angivelse mot viss person icke föreligger, avser en sådan gärning vanligen att avvända misstankar från något brott som verkligen blivit begånget. Bevisning om att brott verkligen föreligger synes icke böra förutsättas för