därmed. Det förutsättes blott att någon företagit en gärning till den brottsliges fördel, vilken är ägnad att undandraga honom myndigheternas åtgärder.
För ansvar förutsättes enligt förslaget, att någon motverkar den brottsliga befordran till dom eller verkställighet av straff, skyddsåtgärd eller motsvarande åtgärd. I gällande lag talas blott om befordran till ansvar. Straffbarheten för döljande av brottsling bör emellertid vara lika, oavsett om gärningsmannen skall fällas till ansvar eller straffriförklaras; att ansvarspåföljder sådana som tvångsuppfostran och villkorlig dom utan utsatt straff äro att jämställa med straff är tydligt. Med att motverka den brottsliges befordran till ansvar förstås att företaga en åtgärd ägnad att låta honom undgå ansvar; det fordras icke bevisning om att gärningen verkligen medfört svårigheter att befordra honom till ansvar.
Det kunde ifrågasättas att i detta sammanhang införa straff för den som hjälper den brottslige att dölja vinningen av brottet eller att eljest undandraga sig förverkandepåföljd enligt 2: 17–19 i förslaget. Emellertid kan ansvar för häleri inträda, i den mån åtgärden innebär befattning med olovligen åtkommen sak, och likaledes om den handlande själv bereder sig otillbörlig vinning av den andres brottsliga förvärv. I andra fall kan ansvar för bevisförvanskning inträda, om åtgärden försvårar brottsutredningen. Det torde icke vara påkallat att vid sidan härom införa något särskilt straffbud.
Enligt första stycket kräves uppsåt. Något särskilt krav på vetskap om det förövade brottet uppställes icke. I detta hänseende fordras ej annat än vad som ligger i det allmänna kravet på uppsåt. I andra styckets fall modifieras uppsåtskravet såtillvida, som det för tillämpning av detta stycke ej kräves att den hulpnes egenskap att vara brottslig är täckt av uppsåt, utan det är tillräckligt med oaktsamhet i detta hänseende.
För ansvar enligt förevarande paragraf förutsättes emellertid alltid, att den dolde verkligen gjort sig skyldig till en straffbelagd handling. Det är icke nog, att han är misstänkt eller efterspanad för brottet eller ens att den som döljer honom tror honom vara skyldig. Är han oskyldig, kan intet ansvar ifrågakomma. Emellertid gäller detta endast intill dess han blivit anhållen, häktad eller eljest lagligen berövad friheten. Sedan så skett, får man icke taga honom lös eller hjälpa honom att rymma ens om han i själva verket är oskyldig. Den som gör det blir straffbar enligt förslagets 11 § för hjälp till rymning. Såsom hjälp att rymma måste även anses att, sedan han rymt, motverka verkställighetens återupptagande genom att dölja honom, främja hans flykt eller på annat dylikt sätt. Så snart anhållande, häktning, verkställighet av frihetsstraff eller annat frihetsberövande kommit till stånd, är alltså enligt förslaget icke förevarande utan nästföljande paragraf tillämplig.
Straffet för döljande av brottsling är enligt förslaget i regel fängelse eller böter. Med hänsyn till den allvarliga karaktär gärningen understundom kan ha kunde det ifrågasättas att vidtaga en avsevärd höjning av straffmaximum. Kommittén har emellertid funnit tillräckligt att införa möjlighet att ådöma straffarbete i högst fyra år, om å den doldes brott klmde följa straffarbete i
