personalfautionen såsom ett självständigt brott, innefattande angrepp på statens straffrättsskipande verksamhet Genom 1942 års ändringar i strafflagen flyttades också bestämmelserna om personalfaution från delaktighetskapitlet till det avsnitt av speciella delen som handlar om dylika brott, nämligen från 3: 9–11 till 10: 18 a. Enligt SL 10: 18 a är straffet fängelse i högst sex månader eller böter; sker gärningen för egen vinning, kan dock straffarbete i högst två år ådömas. Vid sidan härom finnes en särbestämmelse i SL 8: 27, enligt vilken straffarbete från och med två till och med sex år drabbar den som, när krigsförräderi eller krigsspioneri är å färde eller blivit förövat, hyser eller döljer gärningsmannen.
Även i förslaget upptages personalfaution bland brotten mot statens straffrättsskipande verksamhet. Bevisförvanskning har utbrutits till ett särskilt brott i närmast föregående paragraf. I förevarande paragraf upptages återstoden av SL 10: 18 a med endast smärre förändringar. Såsom beteckning på brottet föreslås döljande av brottsling, varvid varken döljande eller brottsling får fattas i alltför snäv bemärkelse. I närmast följande paragraf upptages ett närbesläktat brott mot statens straffrättsskipande verksamhet, nämligen hjälp till rymning.
Det föreslagna straffbudets tillämpningsområde är begränsat till fall då straffbelagd gärning förövats. Det omfattar alltså icke det i SL 8: 27 vid sidan därom omnämnda fallet att hysa eller dölja gärningsmannen medan brott ännu är å färde. Det synes icke erforderligt att här straffa någon för hysande eller döljande, med mindre det skett efter det att gärningsmannens brottsliga verksamhet fortskridit så långt att han själv kan straffas, alltså att brott förövats. Enligt 3: 2 i förslaget kan ansvar i viss utsträckning inträda redan på ett förberedande stadium; och enligt 3: 3 i förslaget kan den som hyst eller dolt gärningsmannen straffas för medverkan till brottet, om han därigenom främjat gärningen. Något särskilt straffbud vid sidan om dessa allmänna bestämmelser torde icke vara påkallat. Såvitt angår fall då brott blivit förövat synes SL 8: 27 kunna uppgå i nu förevarande paragraf utan att inverka på denna annat än i fråga om straffsatsen. Med att brott förövats förstås blott, att så timat som i visst straffbud sägs. Förbrottet behöver icke falla under allmänna strafflagen; ansvar för döljande av brottsling kan inträda även om dennes gärning är straffbelagd i strafflagen för krigsmakten eller annan specialstraffrättslig författning. Det kräves icke, att någon i det enskilda fallet är straffbar. Även om gärningsmannen t. ex. är otillräknelig, kan straff drabba den som döljer honom.
Endast de nämnda åtgärderna, att dölja den brottslige eller främja hans flykt, samt" med dem jämförliga äro straffbara. Bestämmelsen omfattar sålunda icke sådana gärningar som att utstå straff, exempelvis erlägga böter, i den dömdes ställe, att påverka målsäganden att icke göra angivelse eller dylikt. Att giva den brottslige ut för annan än han är kan däremot tydligen vara att jämställa med att dölja honom. Ehuru i lagtexten talas om att främja den brottsliges flykt, förutsättes för ansvar icke, att den brottslige själv varit verksam för att fly eller dylikt och att annan hjälpt honom
