brott mot myndighet synes innebära ett särskiljande av vad som för ett naturligt betraktelsesätt hör samman.
Icke heller vid utformningen av bestämmelserna om ansvar för ifrågavarande gärningar torde någon avgörande betydelse böra tillmätas den omständigheten huruvida folksamlingens uppträdande innebär ett angrepp mot myndighet. Från det allmännas synpunkt synes det tämligen likgiltigt, om en folkmassa riktar sitt angrepp direkt mot en myndighet eller mot den ordning som samhället med hjälp av sina myndigheter söker upprätthålla. Det torde från samhällets synpunkt icke finnas tillräckliga skäl att göra skillnad mellan t. ex. det fallet, att vid en hyreskonflikt en folkmassa ådagalägger uppsåt att hindra verkställigheten av vräkningsdomar, och det, att en folkmassa under en strejk ådagalägger uppsåt att med våld hindra arbetsvilliga från att upprätthålla driften. Att skilja det ena fallet från det andra är så mycket svårare som en folkmassa, vilken ämnar bruka våld, i allmänhet även torde ha uppsåt att hindra myndighets ingripande. Med angrepp mot myndighet torde därför böra likställas fall, där folksamlingen syftar till våld å person eller egendom eller annat dylikt brott. Andra fall där folksamling stör allmän ordning te sig i jämförelse med dessa såsom mindre farliga och synas därför kunna inrymmas under en mildare straffbestämmelse.
Med ledning av dessa synpunkter har kommittén i förevarande paragraf upptagit en bestämmelse avseende det fall att folksamling stör allmän ordning genom att ådagalägga uppsåt att sätta sig upp emot myndighet, öva våld å person eller egendom eller begå annat dylikt brott. För att paragrafen skall vara tillämplig fordras, att folksamlingen ådagalagt detta uppsåt. Det räcker således icke, att någon enstaka deltagare i en eljest fredlig demonstration t. ex. kastar sten. Å andra sidan behöver ej, såsom SL 10: 7 synes ge vid handen, folksamlingen ha bildats med förgripligt uppsåt, utan paragrafen kan vara tillämplig där en folkmassa kommit tillhopa för att antaga en resolution eller framföra önskemål men sedermera övergår till våldsamheter. Med att sätta sig upp emot myndighet avses vad i SL 10: 7 beskrives såsom att med våld sätta sig upp emot verkställighet av offentlig myndighets bud eller att tvinga den till någon ämbetsåtgärd. Det praktiskt viktiga fallet att folksamlingen har uppsåt att hindra myndighets ämbetsutövning torde vara tydligare inbegripet under det föreslagna uttrycket än under det i gällande lag begagnade. En folkmassa, som allenast på det sättet trotsar myndighet att den icke efterkommer myndighets skingringsbefallning eller, t. ex. av nyfikenhet, tränger in på avspärrat område, kan icke anses ha ådagalagt uppsåt att sätta sig upp emot myndigheten. Att folkmassa trotsar en underordnad polismans befallning är icke heller i och för sig tillräckligt för att man skall kunna anse, att den ådagalagt sådant uppsåt (jfr NJA 1944 s. 437). Såsom exempel på brott som är jämförligt med våld å person eller egendom må nämnas löstagande av fånge. Däremot faller icke exempelvis smädande av myndighet under paragrafen och åtminstone i regel icke heller nedrivande av anslag.
Uppenbarligen bör ansvar icke utkrävas av varje deltagare i en
