ohörsamhet mot lag eller laga myndighet. Stadgandet gäller även den som utsprider eller låter utsprida annans skrift, vars innehåll är straffbart enligt det nu sagda, för att därmed främja den med skriften åsyftade verkan.
Kommittén har i förevarande paragraf upptagit detta stadgande med vissa jämkningar.
Med spridande av skrift har jämställts utlämnande av skrift för spridning. Det har nämligen synts önskvärt, att paragrafen skall vara tillämplig även om skriften med stöd av kungl. brev den 23 juli 1908 hejdas av postverket innan spridning skett. Också den som t. ex. i ett väntrum lagt fram skrift att läsas av allmänheten synes böra kunna straffas. Med muntlig och skriftlig framställning har vidare likställts annat meddelande till allmänheten, för att paragrafen skall omfatta även t. ex. uppmaning genom åtbörder eller framställning i bild som icke kan anses som skrift. Åt paragrafen har vidare givits sådan utformning, att det blivit obehövligt att uttryckligen utsäga att den är tillämplig oavsett huruvida den som sprider eller för spridning utlämnar skriften själv författat denna. Att låta brottsbeskrivningen omfatta icke blott att sprida skrift utan även att låta sprida sådan har ansetts överflödigt, då den som gör sig skyldig till gärning av det senare slaget i allt fall är straffbar för anstiftan.
I handlingsbeskrivningen har liksom i gällande lag såsom ett huvudfall upptagits att söka förleda till brott. Såsom exempel på sådan gärning har det ansetts tillräckligt att nämna uppmaning till brott och prisande av brottslig gärning. Att, såsom i gällande lag åtminstone efter orden skett, med att söka förleda till brott jämställa att söka förleda till ohörsamhet mot lag eller laga myndighet är enligt kommitténs mening ägnat att inge betänkligheter. Uppmaning att icke fullgöra förpliktelser av privaträttslig natur, såsom uppmaning att icke erlägga förfallen hyra, torde näppeligen böra vara straffbelagd. Icke heller uppmaning till en, låt vara avtalsstridig, strejk torde böra medföra ansvar, där ej de till vilka uppmaningen riktas äro underkastade ämbetsansvar och strejken därför utgör brott som avses i 25 kap. Att med strafflagen ingripa reglerande i förhållandena på arbetsmarknaden möter nämligen starka betänkligheter. I viss överensstämmelse med Thyrén, som i en mot SL 10: 14 svarande föreskrift i sitt utkast (X. I 6 §) begränsat straffbarheten för ifrågavarande fall till att avse ohörsamhet mot lag som rör offentlig rätt, har kommittén med att söka förleda till brott jämställt allenast försök att förleda till svikande av medborgerlig skyldighet eller ohörsamhet mot laga myndighet. Under bestämmelsen faller med denna avfattning icke uppmaning till brytande av avtalsenlig förpliktelse men väl exempelvis uppmaning till skattestrejk eller värnpliktsvägran. Att enligt bestämmelsen, liksom ock enligt gällande lag, uppmaning till visst förfarande kommer att straffas även i fall, där förfarandet självt icke är straffbelagt eller i allt fall icke bestraffas så strängt som uppmaningen, utgör icke någon vägande invändning. Den omständigheten att uppmaningen sker offentligen kan nämligen medföra, att uppmaningen framstår såsom mera straffvärd än det förfarande uppmaningen avser.
