Emedan försök här behandlas som fullbordat brott, äro försöksbestämmelserna i 3 kap. icke tillämpliga.
Såsom brottsbeteckning föreslås uppvigling.
Straffet är enligt SL 10: 14 i normalfall böter eller fängelse. Den som söker förleda till brott varå strängare straff än fängelse kan följa, må dock dömas till straffarbete i högst fyra år och detsamma gäller, där omständigheterna eljest äro synnerligen försvårande. Kommittén föreslår sådan ändring häri, att den högre straffsatsen blir tillämplig allenast då straffarbete kan följa på det brott uppviglingen avser men icke i andra fall då omständigheterna äro synnerligen försvårande.
Där någon som hemfaller till straff enligt paragrafen jämväl gjort sig förfallen till ansvar för medverkan till brott som följt på uppmaningen, skall enligt förslaget liksom enligt gällande lag straff härför ådömas i konkurrens enligt SL 4: 1 och 2. Har brott kommit till stånd på grund av den offentliga uppmaningen, blir sålunda den, som uttalat uppmaningen, att döma ej blott enligt förevarande paragraf utan även för anstiftan till brottet. Enligt förslaget kan likaledes förekomma konkurrens mellan brott som avses i förevarande paragraf och förberedelse till brott vartill uppmaningen syftat. Den som träder i förbindelse med annan för att förbereda, möjliggöra eller underlätta att brott varå kan följa straffarbete i åtta år eller däröver, spioneri, sabotage eller mened framdeles må förövas, skall nämligen enligt 3: 2 i förslaget dömas för förberedelse till brottet. Sker förberedelsen på det sätt som anges i förevarande paragraf, blir denna att tillämpa jämte 3: 2 med tillämpning även av SL 4: 1 och 2. Emellertid är 3: 2 icke tillämplig på den som själv, såsom gärningsman eller anstiftare, gjort sig förfallen till ansvar för det brott han förberett eller för försök därtill. I tryckfrihetsförordningen § 3 7:o finnes en mot SL 10: 14 i huvudsak svarande bestämmelse om ansvar för uppmaning till brott m. m. I fråga om uppmaning till brott genom tryckt skrift är denna bestämmelse uteslutande tillämplig, och ansvar enligt bestämmelsen kan utkrävas allenast i den ordning tryckfrihetsförordningen stadgar. Ehuru några sakliga skäl varför brottsbeskrivningen i tryckfrihetsförordningen skulle avvika från motsvarande beskrivning i strafflagen näppeligen kunna anföras, har kommittén, vars uppdrag icke omfattar en revision av tryckfrihetsförordningen, ej ansett sig böra framlägga något förslag till ändring i denna. Den begränsning av straffbarheten, som enligt kommitténs förslag beträffande förevarande paragraf i strafflagen åtminstone efter orden sker genom att uttrycket ohörsamhet mot lag utbytes mot svikande av medborgerlig skyldighet, återverkar emellertid på räckvidden av tryckfrihetsförordningens ifrågavarande bestämmelse. Som enligt denna straffet skall bestämmas enligt allmän lag, sträcker sig nämligen straffbarheten enligt tryckfrihetsförordningen icke vidare än bestämmelsen i strafflagen anger.