egendom i synnerlig fara sattes, och underlåtit att gärningen i tid, så att faran avvärjas kunnat, upptäcka eller på annat sätt förhindra, när det kunnat ske utan angivelse till åtal och utan fara för honom själv eller någon av hans närmaste.
Vid övervägande i vilken omfattning en motsvarighet till SL 3: 8 bör upptagas i en ny lagstiftning är att märka att detta lagrum, ehuru det tillkom redan år 1864, endast ytterst sällan kommit till användning. För den allmänna uppfattningen ter det sig främmande, att medborgarna skulle äga en så vidsträckt skyldighet som nämnda lagrum anger att vara verksamma för att avvärja brott. Endast där det hotande brottet är av mycket svår eller farlig beskaffenhet torde en sådan skyldighet uppbäras av allmän rättsuppfattning. Bestämmelsen i SL 8: 28, som avser brott mot rikets säkerhet, torde därför vara bättre grundad i menige mans rättsåskådning, och det lär i icke ringa utsträckning förekomma att de som misstänka spioneri vara å färde delge myndigheterna sina misstankar. Det torde emellertid vara av värde för myndigheterna att kunna påvisa för dem som förmodas äga kännedom om ett pågående brottsligt förfarande, att de äro skyldiga att meddela myndigheterna vad de veta. Bestämmelserna äro också av betydelse såsom reservbestämmelser i fall, där någon som misstänkes för brott eller delaktighet icke kan överbevisas om mera än att på förhand ha känt till brottet.
Med ledning av dessa synpunkter föreslår kommittén, att i första stycket av förevarande paragraf upptages en motsvarighet till SL 3: 8 och 8: 28 avseende allenast särskilt svåra och farliga brott. De brott, som ansetts vara av sådan beskaffenhet att de böra upptagas i bestämmelsen, äro högförräderi, spioneri, uppror, mord, sabotage, rån och andra brott varå enligt lag kan följa straffarbete i åtta år eller däröver. Olovlig underrättelseverksamhet, vilket brott är bland dem som avses i SL 8: 28, har däremot icke medtagits. Det synes avgjort otillfredsställande att, såsom skett med tillämpning av SL 8: 28, en utländsk medborgare skulle kunna dömas för det han ej avslöjat olovlig underrättelseverksamhet som här i riket bedrivits för hans hemlands eller dess förbundnas räkning, och det finnes enligt kommitténs mening icke heller tillräckliga skäl att straffa svenska medborgare som icke låtit mera komma sig till last än att de förtigit sin vetskap om olovlig underrättelseverksamhet. Bestämmelsen avser jämväl gärning, som på grund av otillräknelighet eller annan subjektiv omständighet går fri från straff. Den brottsliga handlingen, som i SL 3: 8 beskrives såsom underlåtenhet att upptäcka brottet i tid så att faran kunde avvärjas, anges i förslaget såsom underlåtenhet att i tid anmäla eller eljest avslöja brottet. Att anmäla brottet för polismyndighet synes vara den åtgärd som i första hand bör komma i fråga, och det är därför önskvärt att lagtexten ger uttrycklig anvisning därom. Avslöjande på annat sätt, såsom genom meddelande till den av brottet hotade, bör emellertid även vara tillräckligt för straffrihet. Någon skyldighet att avvärja brott på annat sätt än genom att avslöja det stadgas icke genom bestämmelsen.
