är att jämställa med krigstid, är straffet i regel straffarbete i högst sex år för uppsåtliga brott och fyra år för oaktsamma. Kommittén föreslår i första stycket, vars räckvidd i jämförelse med SL 3: 8 begränsats nämligen till att avse endast underlåtenhet att avslöja särskilt svåra eller farliga brott, för uppsåtliga fall ett straff av högst straffarbete i fyra år. För oaktsamhetsfall har det ansetts tillräckligt med böter eller fängelse. För det i andra stycket upptagna brottet föreslås böter eller fängelse.
Genom bestämmelserna i förevarande paragraf göres icke ändring i den allmänna grundsats, enligt vilken straffbud som efter orden blott syfta på positiva handlingar äro tillämpliga även på likvärda underlåtenhetshandlingar. En portvakt, som underlåter att inskrida vid en inbrottsstöld, kan sålunda vara att döma för medverkan till stölden, och en moder som underlåter att avstyra en sköterskas vanskötsel av hennes barn, för medverkan till misshandel. Den förevarande paragrafen avser blott att för vissa särskilda fall stadga längre gående straffbarhet, i det att däri stadgas straff för viss underlåtenhet att förekomma brott, även om den som gör sig skyldig därtill i övrigt ej har någon särskild plikt att skydda den som angripes genom brottet.
Enligt SL 10: 14 a straffas den som uppsåtligen giver allmän spridning åt falska rykten eller lögnaktiga uttalanden ägnade att framkalla fara för den allmänna ordningen eller att väcka förakt för offentlig myndighet eller annat organ som äger besluta i offentliga angelägenheter. Enahanda förfarande beträffande falska rykten eller lögnaktiga uttalanden ägnade att framkalla fara för rikets säkerhet bestraffas enligt SL 8: 21. Bestämmelserna infördes år 1936.
Kommittén har upptagit en motsvarighet till dessa bestämmelser i förevarande paragraf. För att vinna överensstämmelse med uttryckssättet i SL 21: 9 har därvid handlingen beskrivits såsom ett spridande bland allmänheten i stället för det i gällande lag begagnade uttrycket "giver allmän spridning>>. Den föreslagna avfattningen innebär emellertid lika litet som den nuvarande något krav på att varje uttalande skall rikta sig omedelbart till en större krets; det är tillräckligt, att rykte sprides bland allmänheten genom upprepade uttalanden vid privata samtal. Uttrycket "falska rykten eller lögnaktiga uttalanden; har i förslaget utbytts mot "falskt rykte eller annat osant påstående", varmed framhålles att uttalandet måste vara till sitt innehåll osant. Endast såtillvida synes ett krav på konkretion i fråga om åberopade fakta böra inläggas i uttrycket. Beträffande uttalandets beskaffenhet föreslås vidare, att såsom fara, vilken uttalandet skall vara ägnad att framkalla, angives vid sidan av fara för rikets säkerhet och allmän ordning jämväl fara för medborgerlig trygghet. Det är nämligen möjligt, att ett utspritt rykte kan framkalla fara för exempelvis viss medborgares säkerhet, ehuru den allmänna ordningen icke sättes i fara genom ryktet. Paragrafen avser även uttalanden, som äro ägnade att nedsätta offentlig myndighet eller
