ett fullbordat eller planerat bedrägeri eller liknande brott. Ofta ha därför förfalskningsbrott blivit hänförda till bedrägeri eller ansetts såsom därmed nära sammanhörande. Enligt en uppfattning, som numera vunnit allmän anslutning, år det intresse, som skall skyddas genom bestraffningen av förfalskningsbrott. icke närmast dens som producerar äkta bevismedel eller använder dessa i sin verksamhet, och icke heller väsentligen dens som genom missbruk i ett särskilt fall av något bevismedel lider skada i sin förmögenhet eller eljest i sin rätt eller utsättes för fara att lida sådan skada. Det som man vill skydda är något mera allmänt, nämligen samhällsmedlemmarnas intresse att kunna lita på bevismedlen. Även om med ett oäkta eller på annat sätt oriktigt bevismedel i ett särskilt fall icke åsyftas eller förorsakas skada för någon viss rättighet, är det tydligt att förfalskningen är ägnad att undergräva tilltron till bevismedlen och att, om sådana förfaranden lämnas ostraffade och få gripa omkring sig, användningen av bevismedel måste lida allvarligt intrång till nackdel för alla de allmänna och enskilda intressen som kräva användning av sådana hjälpmedel. På denna grund äro både samhället självt och alla dess enskilda medlemmar intresserade av att förfalskning undertryckes genom effektiva straffbestämmelser. I överensstämmelse härmed bliva förfalskningsbrotten att betrakta såsom brott riktade mot allmänheten, och de böra erhålla sin behandling i den del av strafflagen som omfattas av det förevarande förslaget.
Denna uppfattning ligger även till grund för den redan genomförda nydaningen av straffbestämmelserna om förmögenhetsbrott. Bland dessa, som omfatta jämväl bedrägeribrotten, ha nämligen icke inrymts egentliga förfalskningsbrott. Utan hinder härav kan vid utformningen av straffbuden mot bedrägeri och även andra förmögenhetsbrott, såsom förskingring och trolöshet mot huvudman, särskild betydelse tillerkänts den omständigheten, att den brottslige därvid begagnat sig av förfalskning. Detta angives sålunda flerstädes såsom ett skäl att anse förmögenhetsbrottet såsom grovt.
Förfalskningsbrottens behandling bland brotten mot det allmänna står i god överensstämmelse med den svenska strafflagstiftningens traditioner. Missgärningsbalken i 1734 års lag upptog dem sålunda bland de brott som riktade sig mot allmänna intressen, närmast efter sådana mot staten riktade brott som förräderi, majestätsbrott och uppror. Här stadgades straff i 7 kap. för falskmyntare och i 8 kap. för den, som förfalskar och missbrukar annans namn och skrifter. Bland de sistnämnda voro även enskilda skrifter, såsom handelsböcker, räkningar, förskrivningar, brev. Under det lagstiftningsarbete, som förberedde 1864 års strafflag, syntes denna systematiskt enhetliga behandling av förfalskningsbrotten komma att övergivas. I lagkommitténs förslag till straffbalk fanns väl ett kapitel om förfalskningsbrott på en plats, motsvarande det nuvarande 12 kapitlets, men detta kapitel i förslaget avsåg endast förfalskning av allmänna handlingar, mynt, sedlar, stämplar, präglar eller märken (13 kap.). Ej förrän bland förmögenhetsbrotten, efter bedrägeri och konkursförbrytelse, straffbelades i ett särskilt kapitel förfalskning av enskilda handlingar (26 kap.). Denna splittring av bestämmelserna om
