förfalskningsbrott övergavs emellertid senare under lagstiftningsarbetet. Detta resulterade vad angår förfalskningsbrotten till en början i KF den 7 september 1858 om förfalskning, så ock om bedrägeri och annan oredlighet. Dennas innehåll återfinnes i det väsentliga i strafflagen, vars 12 kap. under benämningen förfalskningsbrott behandlar de viktigare brotten med avseende på bevismedel. Dock ha i icke obetydlig utsträckning dylika brott funnit sin plats annorstädes i lagen, i synnerhet i 22 kap. som handlade om bedrägeri och annan oredlighet.
Uti 12 kap. i 1864 års strafflag, vilkets brottsbeskrivningar i huvudsak förblivit oförändrade, särskiljas ett stort antal förfalskningsbrott, främst med hänsyn till de olika bevismedel, som äro föremål för brotten. Till en början upptages förfalskning av handlingar. Sålunda straffbelägges först att man förfalskar eller förstör domstols eller annan offentlig myndighets dombok eller huvudprotokoll, kronans räkenskapsböcker eller andra sådana handlingar eller skrifter, som till allmän nytta och efterrättelse äro (1 §l. Efter dessa s. k. allmänna arkivhandlingar upptages förfalskning av allmän expeditionshandling, d. v. s. sådan som är utgiven i offentlig myndighets eller ämbets- eller tjänstemans namn uti ärende, som till hans ämbete eller tjänst hörer (2 §). Ett särskilt stadgande, med lägre straff, gives för vissa fall av förfalskning av expeditionshandlingar av mindre vikt, såsom betyg om frejd, fattigdom, sjukdom eller annat dylikt (3 §). Härefter behandlas att man falskeligen i annan persons namn skriver eller på annat sätt förfalskar enskilda handlingar, vilka fördelas på två paragrafer. Den ena, med strängare straff, avser handlingar av omedelbar rättslig eller ekonomisk betydelse, såsom köpebrev, testamente, skuldebrev, växel m. fl., ävensom handelsböcker (4 §); den andra belägger med lindrigare straff motsvarande åtgärd med annan enskild handling, såsom orlovssedel och vissa betyg. Enligt samtliga dessa paragrafer utom den första kräves för straffbarhet att den skyldige begagnat den falska handlingen sig eller annan till nytta eller att därmed skada göra. I 6 § stadgas att enahanda straff som är föreskrivet för förfalskare skall drabba annan som med sådan avsikt brukar handling, som han vet falsk vara.
I fortsättningen straffbelägges falskt anbringande av statens eller andra allmänna stämplar eller märken ävensom förfalskning eller missbruk av stämpling eller märkning som rätteligen gjord är och förfalskning av vad som blivit rätteligen stämplat eller märkt. Härvid kräves icke att bruk blivit gjort av det förfalskade, men har så ej skett kan straffet nedsättas. Enbart bruk av det som av någon annan förfalskats straffas även i fråga om dessa föremål lika med förfalskningen.
Det straffskydd, som enligt det föregående stadgats för allmänna handlingar, stämplar och märken, gäller omedelbart endast om dem som hänföra sig till den svenska förvaltningen. Med dem likställas emellertid enligt strafflagens ursprungliga lydelse motsvarande föremål av norskt ursprung (9 §), och i fråga om allmänna handlingar från annan främmande stat stadgas i en bestämmelse, som berett tolkningen synnerliga svårigheter, att de skola vara likställda med enskilda handlingar (10 §).
