utvidgning av det straffbara området. Men därav föreligger icke något praktiskt behov. Beträffande varje grupp av de föreliggande bevismedlen måste särskilt övervägas, vilka arter av missbruk som böra beläggas med straff. Thyrén , som i sitt förberedande utkast till strafflag, speciella delen VI, behandlade förfalskningsbrotten, föreslog på åtskilliga punkter ett vidgat straffskydd men upptog icke någon allmän kriminalisering av de olika förfalskningsåtgärderna. Så är ej heller fallet med kommitténs förslag, som emellertid går något längre än Thyréns. Motivering för kommitténs ståndpunkt kommer att lämnas vid de särskilda paragraferna. Den sålunda intagna ståndpunkten är emellertid av betydelse även för frågan om de hithörande bestämmelsernas systematiska behandling. Om alla formerna av förfalskningsåtgärder skulle likformigt bestraffas, skulle en enklare uppställning och en mera kortfattad avfattning kunna vinnas genom att de behandlades i ett sammanhang. Trots att denna förutsättning icke uppfylldes av Thyréns förslag, upptog detta likväl alla hithörande brott i ett enda kapitel. Detta blev vidlyftigt och icke lättöverskådligt.
Strafflagens 12 kap. upptog, före ändringarna 1942, praktiskt taget endast materiella förfalskningsåtgärder och bland dem endast i mindre utsträckning de negativa. I själva verket torde materiella och immateriella angrepp på bevismedlens funktion ganska allmänt uppfattas såsom helt skilda ting – även om det i enstaka fall kan möta svårighet att avgöra till vilkendera gruppen en särskild gärning bör anses hänförlig. Redan språkbruket skänker en viss vägledning. En handling som olovligen skrivits i annan persons namn betecknas allmänt såsom falsk eller förfalskad. Ett oriktigt intyg, med äkta underskrift av intygsgivaren, eller en oriktig införing i handelsbok av den behörige bokföraren, betecknas utan tvivel ofta med bestämningen falsk, men säges knappast ha förfalskats. Och det förefaller lekmannen helt främmande att tala om förfalskning då någon använder en annan persons pass eller dylikt på det sätt, som nu omförmäles i 12 kap. 6 a §. För negativa angrepp på bevismedel, vare sig materiella eller immateriella, torde mången finna beteckningen förfalskning föga närliggande.
Jämväl sakliga överväganden tala emot att till gemensam behandling sammanföra materiell och immateriell förfalskning. I typiska fall bestå stora olikheter mellan både tillvägagångssätt och gärningsmän tillhörande de båda grupperna. Materiella förfalskningsåtgärder kunna förövas och utnyttjas av personer, som stå helt utanför det ekonomiska eller rättsliga förhållande, vartill bevismedlet hänför sig. Själva förfärdigandet av ett falskt bevismedel kräver ofta, i synnerhet när det gäller stämplar och mynt eller sedlar, vidlyftiga förberedelser och särskilda redskap, kanske en hel verkstad. Sådan verksamhet bedrives därför gärna i större skala, mer eller mindre yrkesmässigt, och ofta i samverkan mellan flera, särskilt vid avsättningen av de förfalskade föremålen. Även förfalskning av handlingar kräver ofta särskilda metoder eller åtminstone längre övning i att övervinna de därmed förenade svårigheterna. Härtill kommer att det, utan tvivel under inflytande av den sedan gammalt genomförda stränga bestraffningen, är en allmänt
