de nu gällande bestämmelserna, ehuru dessa i allmänhet ansetts giva vid handen att de endast omfatta handlingar, vilka framstå såsom särskilt framställda i bevisningssyfte. Huruvida detta krav är uppfyllt eller icke kan för övrigt ibland vara svårt att avgöra.
Enligt kommitténs mening finnes ingen anledning att från straffbarhet undantaga förfalskning av sådana handlingar som de senast avsedda. Tillräcklig begränsning av det straffbara området vinnes genom krav på att åtgärden skall innebära fara i bevishänseende.
Även vissa andra handlingar böra emellertid komma i betraktande. Samtliga de nyss anförda exemplen kunna tänkas förändrade på det sättet att de personer, som avsänt brev med ifrågavarande innehåll, därvid icke själva tänkt sig att breven skulle tjäna något bevisningssyfte. Detta hindrar naturligen icke att de kunna så användas, ej heller att de kunna bliva föremål för förfalskning och i förändrat skick begagnas för att vilseleda i viktiga angelägenheter. Enahanda är förhållandet med brev och liknande meddelanden som tillkomma utan anknytning till någon rättslig angelägenhet överhuvud. Kärleksbrev kunna bliva avgörande bevismedel i äktenskapsmål och andra familjerättsliga tvister. Vilket brev som helst kan innehålla upplysningar om fakta som äro av en avgörande betydelse i någon rättslig angelägenhet, vare sig mellan korrespondenterna eller mellan andra personer, såväl i privata förhandlingar som inför rätta. Förfalskning av brev för att i dylika angelägenheter förvanska bevisning skulle väl i viss utsträckning kunna göras till föremål för bestraffning ur annan synpunkt än förfalskningsbrottens, t. ex. såsom bevisförvanskning enligt 10: 9 i förslaget. Men det skulle ofta förefalla konstlat att särskilja dylika gärningar från förfalskning, och bestämmelserna om andra brott skulle ingalunda alltid visa sig tillämpliga, då straff syntes erforderligt. För den stora allmänhetens uppfattning torde framställande av ett oäkta skriftligt bevis av det slag som nu är i fråga icke nämnvärt skilja sig från förfalskning av en avsiktsurkund. Oavsett om en handling är av det ena eller andra slaget, är förfalskningsåtgärden både till sin yttre sida och till uppsåtet skäligen likartad. Även den straffrättsliga behandlingen bör därför vara enhetlig. Härtill kommer att genomförandet av en gränsdragning emellan denna och den närmast föregående gruppen av handlingar i många fall måste bereda avsevärda svårigheter för rättstillämpningen.
På dessa grunder har kommittén funnit sig böra föreslå att även handlingar av den nu berörda typen, s. k. tillfällighetsurkunder, inrymmas i 1 § såsom möjliga förfalskningsföremål. Förebilder härför finnas sedan lång tid i talrika utländska strafflagar och ha på senare tid blivit mera vanliga. Bl. a. må nämnas, att de förutvarande strafflagarna i Norge och Danmark av 1842 och 1866 begränsade handlingar såsom förfalskningsföremål i nära överensstämmelse med vår gällande rätt, men att de nuvarande strafflagarna i dessa länder inbegripa även tillfällighetsurkunder. Med straffskyddat "dokument" förstås sålunda enligt den danska strafflagen ett skriftligt, med angivande av utställaren försett tillkännagivande, vilket antingen framträder
