visserligen anbringas å de föremål som märkas men ha dessförinnan en självständig existens.
Viktigare är en olikhet beträffande märkenas uppgift inom omsättningen och rättslivet. Härvid kunna tre grupper urskiljas. En grupp av märken kännetecknas därav att de utsäga något om ett förhållande, som ligger utanför märket eller ett föremål varmed detta förbundits, t. ex. att en person äger någon viss rättighet eller att en viss prestation eller annan åtgärd blivit verkställd, ofta med angivande av ort och tid därför. Sådana märken, bl. a. tryckta järnvägsbiljetter och kassaregisterkvitton, kunna benämnas bevismärken. En annan grupp av märken fullgör en liknande funktion, men endast under förutsättning att de anbragts på ett annat föremål. Vad märket kan utsäga måste därför hänföra sig till detta föremål, angiva att detta har en viss egenskap, tillhör en viss ägare, framställts av en viss person eller undergått någon åtgärd av bestämd innebörd. Till denna grupp höra guld och silverstämplar och justeringsmärken å mått och vikt. Då märkena i likhet med dem skola tjäna en kontrollfunktion kunna de lämpligen benämnas kontrollmärken. För en tredje grupp av märken slutligen är det utmärkande att de, fristående eller på visst sätt anbragta, omedelbart medföra en viss rättslig eller ekonomisk verkan. Denna knytes i omsättningen till själva märket och detta förmedlar sålunda i regel icke några föreställningar utöver sådana som hänföra sig till märket såsom föremål, att det är av viss art, valör o. s. v. och tillkommit i behörig ordning. Sådana märken, värdemärken, äro ofta bärare av ett bestämt penningvärde, låt vara att de kunna överföra detta endast vid omsättning av ett särskilt slag men icke förmedla betalning på det mångsidiga sätt som penningar. Såsom exempel kunna nämnas frimärken.
Enligt den gällande rätten åtnjuta alla dessa märken straffskydd endast om de äro allmänna, d. v. s. utgivna eller framställda såsom ett led i statlig eller kommunal verksamhet (SL 12: 7 och 8). Den gällande rätten har i denna de] medfört, att gränsdragningen mellan handlingar och märken blivit av stor betydelse för straffskyddet för enskilda bevismedel. Om ett sådant kunnat hänföras till handling, har det i regel erhållit straffskydd mot förfalskning; har det däremot ansetts såsom ett märke, har straffskydd måst förvägras. I detta läge ha bestämda olägenheter icke uteblivit. Gränsen mellan handlingar och vissa märken, särskilt bevismärken, är enligt sakens natur icke skarp. En handlings språkliga form kan nämligen alltmera förenklas, så att den slutligen övergår till ett märke. Härav har naturligen föranletts osäkerhet i bedömandet av särskilda bevismedel; såsom var att vänta har härvid framträtt någon benägenhet att alltmera sänka kraven på en handlings språkliga form; se vidare vid 9 § här nedan angående signatur å konstverk. Vidare har det icke kunnat undvikas, att bevismedel med nära inbördes frändskap blivit föremål för olika behandling. Biljetter vid enskilda järnvägar ha t. ex. ibland erhållit straffskydd såsom handlingar, ibland blivit oskyddade såsom enskilda märken; även kassakvitton utgöra ibland handlingar, ibland märken. Också beträffande allmänna bevismedel, t. ex.
