som statsobligationer i mindre valörer; när misstanke om en dylik verksamhet uppkommit, är det ofta omöjligt att överbevisa förfalskaren om befattning med de falska handlingar som redan blivit satta i omlopp, medan det däremot kan lyckas att upptäcka hans "verkstad" med där befintliga färdiga produkter. Det är tydligt att i ett sådant fall straff bör kunna ådömas. Vidare märkes att förfalskning i många fall medför en fullt definitiv skada redan innan något begagnande skett. Detta är oftast händelsen, då förfalskning sker genom förändring av ett förut existerande äkta bevismedel. I sådana fall är bevismedlets användbarhet ofta omöjliggjord eller försvårad, även om det icke blivit tillintetgjort såsom föremål, och då är straff på sin plats. Liksom talrika utländska lagar låter därför förslaget all urkundsförfalskning vara fullbordad i och med att själva förfalskningsåtgärden har ägt rum.
Härvid bör tillses, att straffbarheten icke kommer att sträcka sig alltför vitt. Den gällande rättens krav på begagnande torde i väsentlig mån ha haft till uppgift att bereda säkerhet för att förfalskaren haft ett allvarligt uppsåt att vilseleda och ej handlat i något syfte som varit ägnat att låta förfalskningen framstå såsom ofarlig. Detta framgår av lagens fordran att begagnandet skolat ske sig eller annan till nytta eller att därmed skada göra. En motsvarande begränsning bör alltjämt uppställas. I förslaget återfinnes den på det sätt att för straffbarhet kräves att förfalskningsåtgärden innebär fara i bevishänseende. Härigenom uteslutas bl. a. sådana fall, där det förfalskade icke varit avsett att komma till användning för att vilseleda, åtminstone i regel. Oskyldiga förfaranden komma fördenskull även enligt förslaget att gå fria från straff. Till den närmare innebörden av denna bestämning återkommer kommittén i det följande.
I fråga om själva förfalskningsåtgärden omnämner den gällande rätten, såvitt angår positiv handlingsförfalskning, att man falskeligen skriver handling i annans namn, att man å falsk skrift tillsätter eller annorledes förskaffar sig underskrift eller besegling, varmed sken av äkta handling däråt beredes, och att man förändrar äkta handling genom tillägg, utplåning eller annorledes (förfalskning i inskränkt bemärkelse). Dessa handlingsformer böra fortfarande vara straffbara. Gemensamt för dem är att man åstadkommer en urkund, som är falsk, d. v. s. icke i allo härrör från den person, vilken framstår som urkundens utfärdare. Alla förfaranden med denna innebörd böra straffas såsom förfalskning. Utöver de nyss nämnda tre formerna nämner förslaget även att man falskeligen utfyller äkta urkund.
Såsom framgår av det sagda sker förfalskning antingen så att förfalskaren framställer en helt ny urkund, som alltså till alla delar är oäkta, eller ock på det sättet att han använder en äkta urkund, vilken till större eller mindre del förändras. Mellan dessa handlingstyper består icke någon olikhet av avgörande betydelse för straffbarheten.
Huvudfallet inom den förra gruppen beskrives i den föreslagna lagtexten så att man genom att skriva annans namn framställer falsk urkund. Härvid är i regel fråga om sådana urkunder vilka enligt lag eller på grund av
