rum i sista stund o. s. v. Det kan exempelvis vara så att undertecknaren tror sig underteckna vad som står på ett ovanpå liggande papper eller att han vid kollationering får ett annat innehåll än det verkliga uppläst för sig. Till förfalskning äro däremot icke hänförliga de fall där undertecknaren vill utfärda just den handling, som han förser med sin namnteckning, ehuru denna hans vilja bygger på oriktiga föreställningar, som bibragts honom genom vilseledande, t. ex. angående värdet av någon vara eller andra i sammanhanget betydelsefulla fakta. Förslaget avser i denna del icke att åstadkomma någon ändring i vad hittills har antagits gälla.
Slutligen upptages det fall att en falsk urkund framställes "annorledes" Härmed avses framför allt förfalskning av handlingar som icke äro försedda med namnunderskrift och av bevismärken, vilka mycket ofta sakna signatur eller dylik skriven beteckning av utställaren. Avgörande är även här om den framställda produkten kan betecknas såsom falsk, och detta måste avgöras efter samma grunder, som gälla för de förut berörda mera typiska fallen. Beträffande de talrika handlingar som framställas helt och hållet tryckta, möjligen med namnteckningar i facsimile, bl. a. vissa obligationer samt kuponger till obligationer och aktier, kunna sålunda de exemplar icke anses vara falska, som framställts av därtill behöriga personer. Om sålunda för framställningen anlitats ett i förhållande till det utfärdande bolaget fristående tryckeriföretag, måste det avgörande bliva om beställningen verkställts av en behörig företrädare för bolaget. Har detta icke skett, äro produkterna att anse såsom falska, även om tryckeriets personal är i god tro. Likaså måste sådana exemplar anses falska, som å tryckeriet kunna ha framställts utöver det antal som blivit behörigen beställt. Att däremot en behörig beställare saknat befogenhet att låta framställa urkunder av det ifrågavarande slaget och möjligen haft för avsikt att för egen fördel missbruka dem, medför icke att de bliva att anse såsom falska. På motsvarande sätt måste bedömas de fall, i vilka bevismärken blivit olovligen framställda. Om den funktionär, som framställt eller utlämnat märket, därvid överskridit sin befogenhet, t. ex. om en biljettförsäljare vid en järnvägsstation icke erhållit full betalning, är biljetten likväl att anse såsom äkta. Om däremot en biljett framställts av en person, som icke har befattning med biljettförsäljningen – oavsett om han eljest är befattningshavare vid järnvägen eller icke – blir biljetten att anse såsom falsk, även om vederlag presterats.
Den andra huvudformen av materiell förfalskning består i att falskeligen ändra en äkta urkund. Sådan förfalskning kan, såsom i den nuvarande 4 § angives, bl. a. ske genom tillägg eller genom utplåning av någon del av den äkta texten. Exempelvis kan å ett skuldebrev utplånas en efteråt tillkommen anteckning om erläggande av ränta eller avbetalning. Sådana åtgärder äro hänförliga under denna paragraf endast om handlingen därefter fortfarande utgör ett användbart bevismedel, som på grund av sin ofullständighet innebär fara i bevishänseende. Utplånande av någon del av en urkund, vilket medför att den icke vidare kan användas som bevismedel, bestraffas icke enligt 1 § men blir ofta hänförligt under 5 §. Mycket vanlig är en
