framhållits i kommitténs betänkande angående förmögenhetsbrotten föreligger behov av straffskydd mot förstörande och liknande åtgärder i fråga om alla sådana handlingar som skyddas mot positiv förfalskning. Det måste visserligen medgivas, att vissa sådana handlingar icke äro oersättliga och att den skada som åstadkommes genom deras förstörande följaktligen har begränsad räckvidd. Även i sådant fall kan dock åstadkommas rättsovisshet åtminstone för någon tid samt omgång och kostnader. Vidare märkes att t. ex. avskrifter ibland kunna fylla i det närmaste samma funktion som originalhandlingar, nämligen då dessa icke vidare existera. Om den gällande rätten ej innebär skydd mot förstörande av intyg är detta att uppfatta som en brist; särskilt då intygsgivaren är avliden kan intyget vara omöjligt att ersätta och förstörande därav kan leda till allvarlig rättsförlust. Kommittén vidhåller följaktligen den i betänkandet angående förmögenhetsbrotten uttalade uppfattningen, att handlingar böra allsidigt skyddas mot negativ förfalskning. I den mån kommitténs förslag i 1 § innebär utvidgning av de straffskyddade handlingarnas område, såsom i fråga om s. k. tillfällighetsurkunder, synes en motsvarande utvidgning av området för straffbar negativ förfalskning böra ske. Även beträffande de i 1 § till urkunder hänförda bevismärkena erfordras skydd mot negativ förfalskning. Det är tydligt att olovligt förstörande av en järnvägsbiljett eller ett ransoneringskort bör medföra straff. I den mån förstörandet skett i uppsåt att försvåra bevisning, bör det icke anses som skadegörelse utan som ett förfalskningsbrott. Kommittén föreslår alltså i förevarande paragraf straff för negativ förfalskning av urkund, därvid uttrycket urkund är att fatta med den i 1 § angivna innebörden.
Såsom benämning för brottet föreslås undertryckande av urkund. Härigenom torde framgå att brottet till sin väsentliga innebörd utgör ett angrepp på den bevismöjlighet som genom urkunden skulle åstadkommas. Den straffbara gärningen bör bestämmas i överensstämmelse härmed. I första hand upptager lagtexten att urkunden förstöres. Därjämte nämnes, såsom i nuvarande SL 12: 5 a, att urkunden göres obrukbar. Att såsom Thyrén särskilt framhålla att detta kan ske helt eller delvis lärer icke vara erforderligt. Det är tydligt att meningen är att urkunden skall göras obrukbar såsom bevismedel och härför är det tillräckligt att den skadas i någon del, förutsatt att denna är av väsentlig betydelse för urkundens bevisfunktion. Slutligen nämnes undanskaffande av urkunden. Härmed avses att urkunden bringas utom räckhåll för den användning för vilken den är avsedd. Detta behöver icke ske för all framtid. Emellertid torde av det valda ordet framgå att en åtgärd, som blott och bart består i att man vägrar att utgiva eller eljest innehåller en urkund som man är skyldig att tillhandahålla, icke omfattas av straffbestämmelsen. Gränserna mellan de angivna gärningsformerna äro naturligen icke skarpa. Det är också betydelselöst om en urkund i ett visst fall bör anses ha blivit förstörd eller gjord obrukbar. Till intetdera hör med nödvändighet att urkunden blivit helt eller delvis förintad; det räcker om t. ex. skrift gjorts oläslig eller urkunden bragts i ett sådant skick att den icke vidare åtnjuter tilltro såsom bevismedel.
