Det säger sig självt att det i många fall är fullt lovligt att förstöra en urkund. I sådana fall skall naturligtvis icke något straff inträda. Lagtexten anger fördenskull att straffbudet endast är tillämpligt på åtgärder som någon vidtager med urkund varöver han ej äger förfoga. Innebörden av denna bestämning hänför sig närmast till frågan, huruvida den handlande på grund av äganderätt eller dylik materiell rätt är herre över urkunden. Det är emellertid att märka att även den som äger en urkund kan på grund av dennas betydelse för bevisning sakna rätt att fritt förfoga över urkunden, i varje fall utan samtycke av annan intressent, t. ex. en motpart i rättegång. De närmare reglerna härom äro icke av straffrättslig natur utan tillhöra processrätten, kontraktsrätten o. s. v. Att förstöra något som enligt bokföringslagen skall bevaras bör också anses såsom undertryckande av urkund; bestämmelsen om bokföringsbrott i SL 23: 5 bör alltså efter förslagets antagande icke vidare tillämpas i dylikt fall.
Även om förstörande av en urkund eller en därmed likvärdig åtgärd sker olovligen på sätt nyss angivits, är gärningen icke alltid av beskaffenhet att böra bestraffas såsom förfalskningsbrott. Härför måste krävas att åtgärden innebär ett angrepp på urkundens bevisfunktion. Detta beaktades i den av Thyrén föreslagna bestämmelsen genom ett särskilt rekvisit att skada skulle vara att befara av gärningen. Detta fordrades dock ej i fråga om allmänna arkivhandlingar av större vikt; beträffande dem ansågs det kunna presumeras att förstörande medförde skada. I motiveringen anfördes att straffbestämmelsen sålunda icke vore tillämplig, då vederbörande utan svårighet kunde förskaffa sig ett annat exemplar med samma beviskraft av urkunden i fråga. Denna ståndpunkt synes i sak *böra biträdas. Liksom det kräves för bestraffning av positiv förfalskning att åtgärden innebär fara i bevishänseende, bör därför i fråga om den negativa förfalskningen uppställas enahanda krav. Faran kan i detta fall endast gå ut på att bevisning omöjliggöres eller försvåras, däremot icke omedelbart på möjliggörande av oriktig bevisning. Om den närmare innebörden av fara i bevishänseende får kommittén hänvisa till vad som anförts under 1 §. Här må framhållas, att det icke fordras att bevisning redan skall ha mött hinder eller svårighet, utan endast att det måste antagas att bevisning kan bliva erforderlig och att den då kommer att möta hinder eller svårighet.
Med de begränsningar för straffbarheten i objektivt hänseende för vilka nu redogjorts behöver lagrummet icke upptaga några särskilda subjektiva bestämningar. Sådana voro uppställda i dess föregångare; i SL 12: 1 fordras sålunda att man handlar sig eller annan till nytta eller att därmed skada göra, i SL 12: 5 a att man handlar till förfång för annans rätt, i SL 8: 18 kräves uppsåt att riket skada och i SL 8: 19 kännedom om handlingens särskilda vikt. I Den nu föreslagna texten förbigår detta ämne med tystnad och innefattar sålunda endast krav på vanligt uppsåt. Det i SL 8: 19 upptagna straffet för oaktsam gärning saknar motsvarighet i förslaget, såsom vid kapitelrubriken anmärkts.
Straffsatserna för negativ handlingsförfalskning äro för närvarande i