flera fall mycket stränga. Maximistraffet är i SL 8: 19 livstids straffarbete, i SL 12: 1 straffarbete i åtta år eller i båda fallen detsamma som för positiv förfalskning. Även i SL 12: 5 a är maximistraffet fyra års straffarbete eller detsamma som för positiv förfalskning enligt 2 och 4 §§. Thyréns förslag stadgar ett högsta straff av tukthus i åtta år eller beträffande allmän arkivhandling av större vikt tukthus i tio år. Så stränga straff synas icke vara erforderliga. Om de sällsynta fallen av förfalskningsbrott som äro farliga för rikets säkerhet gäller, såsom under 1 § berörts, att deras bestraffning i egenskap av förfalskning icke bör utmätas med hänsyn till deras särskilda farlighet ur annan synpunkt. I allmänhet torde man kunna anse att den negativa förfalskningen är förtjänt att bedömas lindrigare än den positiva. Den förra innebär icke såsom den senare en omedelbar fara för oriktig bevisning, och den kan lättare tänkas ske av överilning eller hänsynslöshet till skillnad från mera allvarliga syften att åstadkomma rättsförlust, ehuru naturligen även sådana kunna förekomma. Kommittén föreslår för normala fall en straffskala från och med lägsta bötesstraff till och med straffarbete i två år. För det fall att brottet är grovt föreslås straffet till straffarbete i högst fyra år. Vilka fall som skola hänföras under den senare straffskalan angives icke närmare i lagtexten. Tydligt är att man i första hand har att tänka på sådana fall, vilka med hänsyn till syftet och faran för rättsförlust stå positiv förfalskning nära, samt att i dylika fall vad som stadgas i 3 § är ägnat att erhålla motsvarande tillämpning.
I denna paragraf regleras bestraffningen av positiv materiell förfalskning av penningsedlar och mynt. Beträffande dessa objekt synes negativ förfalskning icke behöva bestraffas. Att förstöra sedlar eller mynt över vilka man äger förfoga är tydligen icke något som behöver bekämpas med straffstadganden. Den som handlar utan stöd av förfoganderätt över föremålen gör sig skyldig till skadegörelse och bestraffning för detta brott är tillfyllest. Under nutida förhållanden torde förstörande av mynt icke förekomma på sådant sätt att det medför penningpolitiska olägenheter för det allmänna, och denna synpunkt bör i varje fall lämnas åsido vid utformningen av reglerna om förfalskningsbrott.
Såsom i inledningen till kapitlet framhållits har mynt- och sedelförfalskningen erhållit en mycket utförlig behandling i SL 12: 12–17. Kommittén har icke funnit behov föreligga av någon mera väsentlig saklig förändring av den gällande rättens innehåll, men har funnit det möjligt att betydligt förenkla straffbudens avfattning. Även Thyréns utkast överensstämmer väsentligen med den gällande rätten. Däri upptogs emellertid en utvidgning av det straffbara området på det sätt, att med utprångling av falska penningar likställdes att någon anskaffar eller i riket införer veterligen "falska penningar i uppsåt att utgiva dem såsom äkta.
Föremålet för detta brott angives i förslaget såsom inom eller utom riket gällande penningsedel eller mynt. Det har icke ansetts erforderligt att i
