med stora resurser arbetande brottslig verksamhet. I dylika fall plåga flera personer samverka, och företaget sträcker ofta sina förgreningar utöver statsgränserna. Det är därför angeläget att kunna inskrida med bestraffningsåtgärder mot varje medlem av en liga, som kan ertappas. Enligt den hittillsvarande lagstiftningen möter ett sådant inskridande ofta hinder, dels av de i SL 1 kap. uppdragna gränserna för tillämpningen av svensk straffrätt, dels av de faktiska svårigheter som bestå då det gäller att om medverkan i myntförfalskning överbevisa en person som ertappas med att innehava falska penningar. Enligt förslaget kan den som anskaffar, till riket inför eller tager annan dylik befattning med falsk sedel eller falskt mynt jämlikt 3: 2 straffas för förberedelse till det här i andra stycket upptagna brottet utprångling.
Utprångling av falska penningar, såväl då den förövas av förfalskaren själv som av någon annan, utgör i vanliga fall ett sådant bedrägeri som i och för sig är hänförligt under 21 kap., i det att utprånglaren genom vilseledande om penningarnas äkthet förmår någon att för dem lämna eller utfästa en motprestation, som innebär vinning för den brottslige och skada för den vilseledde, i regel till det belopp varå de falska penningarna lyda. De egenskaper hos förfarandet, vilka komma det att framstå som ett bedrägeri, äro sålunda typiska för den brottslighet, som belägges med straff i 1216, och skola följaktligen icke föranleda någon tillämpning av 21 kap. i konkurrens med förevarande lagrum; detta är en specialbestämmelse, som utesluter tillämpning av de allmänna bestämmelserna om bedrägeri i 21 kap. Härmed överensstämmer att 12: 6 för normalfallen upptager en straffskala vars maximum är svårare än högsta straffet för bedrägeri, även där det är grovt.– I fråga om förhållandet till bedrägeri föreligger alltså en olikhet mellan utprångling av falska penningar å ena sidan och t. ex. brukande av falsk urkund (4 §) å den andra; förstnämnda brott utgör regelmässigt i sig själv ett bedrägeri, det senare kan vara medel för ett sådant.
I förevarande paragraf behandlas märkesförfalskning, närmare bestämt positiv materiel förfalskning av vissa märken. Såsom i motiven till 1 § utvecklats förstås med märken sådana bevismedel, som icke ha bestämd språklig form utan förmedla ett föreställningsinnehåll genom enstaka bokstäver eller siffror i förening med själva märkets utstyrsel. Vissa märken behandlas i andra paragrafer i kapitlet. Sålunda ha vissa bevismärken hänförts till urkunder och skola i denna egenskap erhålla straffskydd enligt de om urkunder i 1–5 §§ föreslagna bestämmelserna. Till särskild behandling ha vidare upptagits signaturer på konstnärliga eller dylika verk, varom 9 få handlar, ävensom gräns- och vattenhöjdsmärken m. fl., vilka skyddas genom den i 10 § föreslagna bestämmelsen om förfalskning av fast märke. Övriga märken, vilka ansetts böra erhålla straffskydd mot förfalskning, äro föremål för bestämmelserna i 7 §.
Denna motsvaras i den gällande rätten av SL 12: 7, 8 och 10. Dessa lagrum avse endast allmänna märken. Enligt 7 § straffas den som, sig eller annan
