Sida:SOU 1944 69.djvu/291

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
289
Märkesförfalskning.
12: 7

framställts och före användningen finnes tillgängligt för vederbörande funktionär. Exempel utgöra de i 4 § förordningen angående stämpelavgiften föreskrivna inteckningskontrollstämplarna och märken som vid befordran med posten eller annat trafikverk påklistras en försändelse till bevis om att villkoren för behandling såsom expressförsändelse, med luftpost o. s. v. äro uppfyllda och liknande märken å reseffekter till bevis om undergången tullvisitation. I andra fall åter existerar märket icke på förhand utan anbringas vid kontrollåtgärden på dennas föremål såsom ett avtryck av en stamp, ett märkjärn, brännjärn eller liknande redskap. Såsom exempel kunna nämnas de stämplar, som efter stadgad kontroll anbringas å guld- och silverarbeten eller vid stadgad justering av mått och vikt, frankering medelst postverkets frankeringsapparater, postverkets makuleringsstämplar, S-märken å elektriska apparater. Den anförda olikheten är icke av någon straffrättslig betydelse i vidare mån än att den kan inverka på de former, i vilka en förfalskningsåtgärd kan komma till utförande. Vid ett märkningsförfarande av det förra slaget bör straffskyddet avse såväl de till användning färdigställda märkena som en med sådana märken verkställd märkning. I fall av den senare typen ifrågakommer endast redan verkställd märkning eller stämpling såsom skyddsobjekt. De redskap, som därvid komma till användning, kunna naturligen också förfalskas i den meningen att de obehörigen framställas eller förändras, men ett sådant förfarande synes, med avvikelse från åtskillig utländsk rätt (Thyrén VI s. 62 f.) och även äldre svensk rätt, icke böra hänföras till fullbordad märkesförfalskning. Det är tillräckligt att på detta stadium inträder straff för förberedelse till förfalskning, såsom enligt SL 12: 18; förslaget innehåller i 3: 2 en motsvarande bestämmelse.

Även beträffande kontrollmärkning möter i fråga om straffskyddets omfattning i första hand spörsmålet, huruvida det bör begränsas till märkning, som handhaves av stat eller kommun. Så är fallet enligt den gällande rätten, som endast upptager allmänna stämplar och märken. Förslaget intager väsentligen enahanda ståndpunkt. Kommittén har nämligen ansett att ett kontrollförfarande för att böra utrustas med straffskydd enligt denna paragraf måste erbjuda sådana garantier beträffande noggrannhet och tillförlitlighet, som endast kunna tillskapas genom att det är offentligrättsligt reglerat. I annat fall kan en kontrollmärkning svårligen uppnå den grad av tilltro hos allmänheten och därmed den mera allmänna betydelse, som är en förutsättning för att åtgärder, ägnade att rubba tilltron, behöva bekämpas medelst straff för förfalskning. Av dessa skäl upptager den föreslagna texten allenast offentlig kontrollmärkning.

Om innebörden härav är följande att uppmärksamma. Offentlig är i första hand sådan kontrollmärkning, som handhaves av statliga eller kommunala funktionärer såsom ett tjänsteåliggande. Härvid kan man emellertid icke stanna. Tydligen måste t. ex. frankering med "postverkets frankeringsapparater åtnjuta det ifrågavarande straffskyddet, ehuru den – enligt närmare bestämmelser och under postverkets kontroll – omhänderhaves av enskilda

trafikanter, som därtill erhållit tillstånd, eller av anställda hos dem. Vidare

19–440592