förekommer att kontrollmärkning som bör åtnjuta skydd utföres av enskilda näringsidkare eller funktionärer hos dem på grund av författningsmässigt meddelade föreskrifter, t. ex. S-märkningen av elektriska apparater. Med hänsyn härtill är offentlig kontrollmärkning att fatta i betydelsen av en sådan, som handhaves antingen av offentliga funktionärer eller av enskilda med stöd av offentlig auktorisation. Denna kan vara meddelad genom allmän författning eller genom ett individuellt bemyndigande. Genom detta krav uteslutes sådan stämpling eller märkning av någon vara, t. ex. honung, som i kontrollsyfte verkställes av en enskild producent, vare sig på eget initiativ eller i enlighet med beslut av en producentorganisation, eller av funktionärer hos en sådan. Än tydligare är, att en märkning som av enskild anbringas till bevis om att en vara producerats av honom eller att ett föremål tillhör honom, t. ex. märkning av en bok med namnteckning eller exlibris, icke skyddas enligt .förevarande paragraf – däremot möjligen enligt varumärkeslagstiftningen och i vissa fall enligt 9 § i detta kapitel. Sådan märkning är för övrigt icke någon kontrollmärkning, eftersom den icke tillkommit i kontrollsyfte. Den åtnjuter följaktligen icke skydd enligt 7 § ens om den anbragts av ett statligt eller kommunalt verk för att angiva att ett föremål äges av detta eller skall användas inom viss del av dess verksamhet, t. ex. viss avdelning av ett militärt förband.
Såsom framgår av den föreslagna texten gör förslaget icke någon skillnad mellan in- och utländska värde- eller kontrollmärken. Uppgiften för straffbestämmelsen är här, liksom vid förfalskningsbrotten överhuvud, icke att bereda skydd åt något slags ensamrätt för det subjekt, som rätteligen har att handhava märkningsförfarandet, utan åt allmänhetens intresse av att kunna hysa tilltro till märkena. Detta intresse må praktiskt sett vara mest betydande i fråga om inhemska märken på grund av att det i regel är dessa som förekomma här i landet. I princip består emellertid ett intresse av alldeles samma art beträffande utländska märken, i den mån dessa eller därmed märkta föremål vinna utbredning härstädes. Även dessa böra följaktligen skyddas. I fråga om värdemärken, som utställts av enskilda, skulle det vara särskilt opåkallat att söka genomföra en skillnad mellan in- och utländska märken. Att beträffande offentliga märken kräva ömsesidighet i det rättsliga skyddet skulle icke gagna den svenska allmänheten. I realiteten innebär förslaget i denna del icke någon egentlig nyhet, då, såsom tidigare anmärkts, med stöd av SL 12: 10 allmänna stämplar och märken från de allra flesta främmande länder redan blivit likställda med svenska. Frågans räckvidd begränsas i hög grad därigenom, att de i SL 1 kap. givna reglerna om vilka brott som skola bedömas enligt svensk straffrätt uppenbarligen äga tillämpning även å förevarande brott.
Härefter övergår kommittén att beröra de gärningsformer i vilka den straffbara märkesförfalskningen kan förekomma. I huvudsak samma former ifrågakomma vid detta brott som vid de förut behandlade arterna av förfalskning. Emellertid tillkommer här den synpunkten att märkningen kan vara så anordnad, att den består av flera efter varandra följande
