sådan person skulle utföra en kontrollmärkning på annat än föreskrivet sätt, t. ex. utan användande av föreskrivet redskap, kan föreligga ett tjänstefel men icke något förfalskningsbrott. Vem som är behörig framgår av de bestämmelser, som gälla för varje särskilt slag av kontrollmärkning. Att kontrollmärkning av sådant slag som kontrollstämpling å metallvaror överflyttas till annat objekt än det varå den anbragts är uppenbarligen helt att likställa med att de ifrågavarande tecknen åsättas obehörigen. Det synes därför icke nödvändigt att i lagtexten särskilt upptaga dylika fall, såsom i SL 12: 7 skett genom den däri förekommande bestämmelsen om missbruk av stämpling som rätteligen gjord är.
Vidare nämnes att någon anbringar falskt märke eller falskeligen anbringar äkta märke. Här är fråga om såväl värdemärken som kontrollmärken vilka äro färdigställda på förhand för att påklistras etc., däremot icke om kontrollmärkning av typen stämpling. Beträffande falskt märke kräves icke att den som anbringar det själv utfört förfalskningen eller medverkat därvid. Anbringandet därav skulle kunna betraktas såsom ett begagnande av märket och såsom sådant vara att bedöma enligt andra stycket. Men då anbringandet icke, såsom typiskt begagnande, omedelbart går ut på att en eller flera bestämda personer skola föras bakom ljuset, synes det vara lämpligare att det bedömes såsom en egentlig förfalskningsåtgärd. En sådan föreligger tydligen då ett äkta märke falskeligen anbringas. Det torde i regel ha av förfalskaren åtkommits genom tillgrepp eller på annat olovligt sätt, men detta är icke nödvändigt. Avgörande är att han icke, på grund av tjänst eller annan särskild ställning, är behörig att verkställa märkningen, vilken betingelse liksom i flera andra paragrafer i kapitlet uttryckes genom ordet falskeligen. Detta innebär icke något krav på att märkningen i övrigt skall vara oriktig. Så torde i allmänhet vara fallet då någon på en handling eller annat anbringar ett falskt kontrollmärke, enär det svårligen torde bestå något intresse av att anbringa ett sådant å en äkta handling, i de fall då värdemärken få anbringas av vem som helst, t. ex. frimärken och i åtskilliga fall beläggningsstämplar, kan emellertid någon brist i behörigheten ickeförekomma och sådan märkning kan aldrig ske falskeligen om därför användas äkta märken, ej ens då dessa blivit stulna. Att värdemärken anbringas till för lågt belopp innebär icke att märkning sker falskeligen. Tydligt är att det t. ex. icke år något förfalskningsbrott att frankera ett brev för lågt, även om det sker i förhoppning att felet ej skall bliva upptäckt och sålunda med uppsåt att genom vilseledande uppnå en ekonomisk vinst.
Då behörig person anbringar ett äkta märke, liksom då han verkställer kontrollmärkning medelst stämpling, kan det förekomma att märkningen icke bort ske, därför att det märkta icke har de egenskaper, som skola garanteras genom märkningen och därför förutsättas för denna; t. ex. att vikter äro för lätta eller en metallvara icke har den i märket angivna halten. Sådan oriktig märkning innebär icke förfalskning i den mening ordet i allmänhet äger i detta kapitel. Vad som föreligger är att ett äkta bevismedel med oriktigt innehåll blivit framställt. alltså ett fall av s. k.
