dessa bevismedel erhålla en lika ovillkorlig helgd som gällande sedlar och mynt, bl. a. med hänsyn till deras i allmänhet lägre valörer och därav följande något mindre betydelse i omsättningen. Vidare kunna åtskilliga hithörande bevismedel väl tänkas bliva eftergjorda eller på annat i texten angivet sätt missbrukade under förhållanden, som låta åtgärden framstå såsom skäligen oskyldig – på skämt eller för enskilt bruk utan risk för att någon skall vilseledas. På dessa grunder har förslaget, i viss anslutning till den gällande rätten som fordrar att den brottslige skall ha handlat sig eller annan till nytta eller att därmed skada göra eller ock i bedräglig avsikt, uppställt kravet på fara i bevishänseende.
Om innebörden härav åberopas vad som anförts i motiven till 1 § här ovan. Faran behöver icke hänföra sig till sådan bevisning som den, för vilken bevismedel av ett visst slag närmast äro avsedda. Bl. a. må anmärkas, att falska poststämplar icke behöva begagnas i samband med postbefordran. Det år tillräckligt att därmed åstadkommes fara för att någon i vilken praktisk angelägenhet som helst skall bibringas en oriktig föreställning att en försändelse på viss ort och dag varit föremål för postbehandling, t. ex. att datum i postens makuleringsstämpel på ett postanvisningskvitto ändras för att visa att betalning skett annan dag än den verkligen ägt rum.
I subjektivt hänseende fordras vanligt uppsåt. Innebörden härav är densamma som enligt de föregående paragraferna.
Straffet är enligt SL 12: 7 och 8 normalt straffarbete från och med sex månader till och med fyra år; i vissa fall kan ådömas straffarbete på kortare tid eller fängelse. Kommittén har funnit sig böra föreslå såväl ett lägre straffminimum som ett högre straffmaximum. Å ena sidan är det nämligen uppenbart, att hithörande brott kunna vara skäligen obetydliga, särskilt i fråga om de värden som stå på spel, t. ex. om ett enstaka frimärke ånyo begagnas efter makuleringens utplånande. Å andra sidan kan en brottslig verksamhet som sker yrkesmässigt eller eljest i större omfattning och kanske med vidlyftig teknisk utrustning framstå såsom ett mycket farligt brott. På dessa grunder och även därför att gränsen mot urkundsförfalskning ibland kan vara svår att draga, föreslås samma straff som för sistnämnda brott. Lägsta straff bör alltså sättas till böter utan särskilt minimum och det högsta till straffarbete i sex år. Härvid uppdelas brottet i tre grader, normala fall, ringa fall och grova fall, med enahanda straffsatser som de vilka föreslagits i 1, 2 och 3 §§. Avgränsningen av dessa grader bör ske efter samma grunder som angivits i fråga om nämnda paragrafer. Vid brott enligt andra stycket bör den, som själv mottagit det förfalskade i tro att det var äkta, såsom redan antytts så gott som alltid anses skyldig allenast till ringa märkesförfalskning. Även eljest bör brottet anses vara ringa i större utsträckning än i fråga om urkundsförfalskning, och grov märkesförfalskning torde vara ganska sällsynt.
Liksom övriga förfalskningsformer är även märkesförfalskning ofta medel för ett bedrägeri eller bedrägeriförsök. Såsom utvecklats under kapitlets rubrik bör i sådana fall i allmänhet icke antagas något sammanträffande
