Av Thyrén föreslogs, att förbudet skulle avse jämväl efterbildning av allmänt värdetecken. I skrivelse till Konungen den 6 december 1929 har generalpoststyrelsen förklarat sig anse, att i stort sett liknande skydd som genom 1927 års lag stadgats för sedlar, borde förlänas sådana värdetecken, som tillhandahållas genom postverket. Styrelsen har därför hemställt, att åtgärder måtte vidtagas för åstadkommande av förbud mot varje efterbildning av ifrågavarande värdetecken av sådan beskaffenhet, att förväxling med äkta värdetecken lätt kan äga rum, ävensom mot spridning av sådan efterbildning. I underdånig skrivelse den 13 november 1942 har styrelsen därefter upprepat sin framställning, under påvisande att efterbildningar av frimärken i stor skala blivit spridda under sådana förhållanden, att missbruk lätt kunnat ske, och att missbruk även ägt rum till skada för postverket. Då framställningen synes befogad, får kommittén föreslå, att med sedlar i förevarande paragraf likställas frimärken och andra offentliga värdemärken, som åtnjuta skydd mot förfalskning jämlikt 7 §. Däremot torde det icke vara påkallat att utsträcka skyddet till sådana för allmänheten avsedda värdemärken, som icke utgivits av någon offentlig institution.
Straffbudet torde, liksom enligt 1927 års lag, kunna begränsas till att gälla spridning bland allmänheten av de förbjudna efterbildningarna. Utlämnande av något enstaka föremål synes icke medföra sådan olägenhet att det bör beläggas med straff. Ej heller torde tillverkning, även i större skala, av efterbildningar behöva särskilt kriminaliseras. Om spridning icke äger rum torde ett inskridande med straff få anses obehövligt, och om spridning skett lärer den som föranlett tillverkningen i regel vara förövare även av spridningen. Tillverkaren kan i övriga fall ofta straffas enligt 3 kap. för medverkan till spridningen. – Gärningen bör straffas endast såsom uppsåtlig. Häri ligger ett krav på vetskap om att det spridda föremålet utgör en efterbildning av sedel, mynt eller värdemärke eller att en sådan ingår i föremålet, såsom då detta utgör ett tidskriftshäfte. Att sådan vetskap fordras behöver icke särskilt framhållas, då bestämmelsen erhåller sin plats i strafflagen.
Till kommittén har överlämnats en skrivelse till Konungen från fullmäktige i riksbanken den 11 april 1942, däri påyrkats stadgande av straff för den som uppsåtligen skadar av riksbanken utgiven sedel, så att den till följd därav bör dragas ur den allmänna rörelsen. Fullmäktige ha anfört att sådant förfarande förekommit sedan riksbanken i december 1941 börjat utgiva tiokronesedlar av ny typ och att riksbanken därigenom åsamkats viss förlust. Kommittén anser det tydligt att, såsom ock av fullmäktige förmenats, straff icke borde ifrågakomma för varje åtgärd att å en riksbankssedel anbringa skrift eller teckningar utan endast för åtgärder varigenom en sedels skick mera allvarligt försämrats. Gränsdragningen måste med nödvändighet bliva ganska godtycklig. Då förövaren av ofoget i allmänhet måste antagas vara ägare till sedeln och alltså icke kränker någon annans rätt, synes ett stadgande av straff böra ifrågakomma endast om förfarandet tagit sådan spridning, att mera betydande olägenhet föranletts. Så torde icke vara fallet. Kommittén finner därför icke skäl att föreslå införande i strafflagen av någon bestämmelse i ämnet.
