skyldige eller att mot honom åstadkomma tillräcklig bevisning. Möjlighet att inskrida på ett tidigare stadium är därför påkallad, lämpligen i form av ett stadgande om straff för själva spridningen av efterbildningar av ifrågavarande slag. Härför talar även att förfarandet måste anses innebära ett intrång i den respekt, som bör tillkomma de i allmänhet statliga bevismedlen av ifrågavarande slag. Av dessa skäl äro i talrika länder stadgade förbud mot tillverkning och spridning av sådana efterbildningar varom nu är fråga.
I vårt land har Thyrén föreslagit att i kapitlet om förfalskningsbrott skulle införas en bestämmelse (V. I 21 §) av innehåll att den som utan uppsåt att begå brott, som förut i kapitlet omtalats, bland allmänheten utsprider föremål, som lätt kan förväxlas med gällande mynt, penningsedel eller värdetecken, skulle straffas med böter. Därefter har i lagen den 9 juni 1927, innefattande förbud att sprida efterbildning av penningsedel, stadgats att om någon sprider föremål, vilket utgör eller å vilket, honom veterligt, .finnes anbragt efterbildning av gällande penningsedel, och efterbildningen är sådan att förväxling lätt kan äga rum, han skall straffas med böter från och med fem till och med etthundra kronor, såvida ej å förseelsen följer straff enligt allmän strafflag. Till skillnad från Thyréns förslag avser denna lag icke efterbildningar av mynt eller värdetecken, utan endast av penningsedlar, i fråga om vilka behovet av skydd mot efterbildning gjort sig starkast gällande.
Enligt kommitténs uppfattning bör det i 1927 års lag stadgade förbudet alltjämt upprätthållas. Det synes lämpligt, att det införes i strafflagen i förevarande kapitel. Vissa jämkningar ha påyrkats. Sålunda har justitieombudsmannen, efter föranledande av fullmäktige i riksbanken, i skrivelse till Konungen den 16 december 1936 (se JO:s ämbetsberättelse 1937 s. 175) påvisat att missbruk av det slag som avsåges i lagen alltjämt förekomme och anfört att domstolarna i vissa fall ställt så höga krav för att förväxling skulle anses lätt kunna äga rum, att lagens förbud icke syntes vara tillräckligt effektivt. Därför har hemställts att straffsatsen skulle skärpas och att förbudet skulle utvidgas att avse alla de =fall då förväxling med gällande penningsedel kunde ske, oberoende av huruvida förväxlingen kunde ske lätt eller ej. Även kommittén finner att ett bötesstraff av högst etthundra kronor icke är tillräckligt med hänsyn till den vinning, som reklam av det nu förevarande slaget kan beräknas medföra. I likhet med Thyrén föreslår kommittén, att straffet bestämmes till dagsböter utan särskild begränsning. Däremot anser kommittén det icke vara av tillräckliga skäl motiverat att straffbelägga även spridning av sådana efterbildningar, som icke lätt kunna förväxlas med äkta penningsedel. Härigenom skulle även helt lojala förfaranden komma att göras straffbara. Emellertid vill kommittén föreslå en annan utvidgning av förbudet, nämligen till efterbildningar av mynt. Sådana efterbildningar synas visserligen förekomma i mindre omfattning, men de skulle kunna erhålla ökad användning, om förbudet mot efterbildning av sedlar göres mera effektivt, och de äro i och för sig ägnade att medföra samma olägenhet.
