som i strid mot verkliga förhållandet utgives såsom ett originalverk av en viss konstnär, utgör tydligen bedrägeri, och utbjudande till försäljning till en eller flera bestämda personer kan bliva att bestraffa såsom försök till bedrägeri. Härför spelar det icke någon avgörande roll om det försålda eller utbjudna föremålet blivit försett med konstnärens signatur. Så sker emellertid i allmänhet, ty därförutan torde bedrägeriet endast sällan ha utsikt att lyckas. Fråga uppkommer därför, om en sådan s. k. signaturförfalskning bör föranleda ett särskilt straffrättsligt bedömande. Om förfalskning och saluhållande av signerade konstverk sker i större omfattning, är det av praktiska skäl angeläget att kunna inskrida innan något bedrägeri blivit fullbordat eller försökt eller åtminstone utan att något dylikt brott kan ledas i bevis, ehuru t. ex. ett lager av *falska konstverk anträffats. Vidare är det otvivelaktigt att anbringande av falska signaturer å konstverk av allmänheten uppfattas såsom högeligen förgripligt, oavsett om något bedrägeribrott kommer till stånd. Om sådant missbruk finge gripa omkring sig, kunde också tilltron till konstnärssignaturer överhuvud undergrävas. Det ligger följaktligen nära att anse, att förfarandet bör vara straffbart såsom förfalskningsbrott.
Före 1942 års lagstiftning om förmögenhetsbrott kunde en signaturförfalskning, som icke lett till fullbordat bedrägeri, icke enligt strafflagen bestraffas annat än såsom förfalskningsbrott, eftersom försök till bedrägeri icke var straffbart. I domstolspraxis har också förfalskningsbrott ansetts föreligga, i det att konstnärs signatur å målning ansetts innefatta sådant intyg som avses i SL 12; 5, NJA 1942 s. 559. Sedan numera bedrägeriförsök i allmänhet är straffbart, är behovet av bestraffning enligt 12 kap. något mindre trängande, men kommittén finner de ovan anförda skälen för att signaturförfalskning bör bestraffas såsom förfalskningsbrott alltjämt vara övertygande.
Härvid uppkommer frågan, om signaturförfalskning skall hänföras under något av de förut i kapitlet uppställda förfalskningsbrotten eller om den skall behandlas särskilt för sig. I förstnämnda hänseende kunde endast ifrågakomma urkundsförfalskning enligt 1–3 §§. Det vore möjligt att upptaga konstnärs signatur i 1 § andra stycket bland exemplen på de såsom urkunder straffskyddade bevismedlen. Ett dylikt tillvägagångssätt vore emellertid enligt kommitténs mening icke välgrundat och det skulle medföra olämpliga konsekvenser. En signatur å ett konstverk har icke stor likhet med de handlingar, som särskilt nämnas i 1 §. Den har enligt det numera rådande bruket icke någon text, icke ens i sammandragen form, utan består allenast av en namnteckning, som icke sällan är ofullständig, reducerad till förnamn, initialer eller dylikt; ibland tillfogas ett årtal. Signaturen kan således icke sägas ha någon språklig form och den kan därför icke hänföras till handling utan en alltför stark pressning av detta begrepp. Däremot utgör signaturen ett märke. Såsom sådant utmärkes den av sin nära och nödvändiga anknytning till det föremål, varå märket är anbragt, konstverket; signaturen kan icke utsäga någonting såsom fristående utan endast i förening med det signerade verket, och dess tankeinnehåll avser allenast detta. Ovan under 1 och 7 §§
