och att hänföra dem under ett utvidgat urkundsbegrepp (1 §) skulle förefalla främmande och möjligen vara ägnat att fördunkla urkundsbegreppets innebörd. Sålunda bör beaktas, att de nu ifrågavarande märkena icke i varje fall behöva ha särskilt framställts, vare sig för att tjäna till bevis eller i annat syfte: de kunna utgöras av föremål, som anträffats i naturen och i oförändrat skick erhållit karaktären av bevismedel genom att beskrivningar eller kartor hänförts till dem, ehuru visserligen ett sådant förhållande numera är ovanligt. Den föreslagna bestämmelsen bygger i väsentliga stycken på SL 12: 11.
Såsom föremål för straffskyddet upptages i första hand gränsmärke, d. v. s. ett märke som befinner sig i en gränslinjes sträckning på marken. Enligt de numera använda mätningsmetoderna hänföras emellertid ägogränser medelst kartor och därtill hörande handlingar ofta till märken, som icke själva stå i någon gränslinje men ligga till grund för dennas uppdragande i enlighet med handlingarnas uppgifter om vinklar och avstånd i förhållande till den punkt, vari märket befinner sig (s. k. triangel- eller polygonpunkter, stödpunkter). Även sådant varaktigt märke för plan- eller höjdmätning bör åtnjuta straffskydd. Bland de vattenrättsliga märkena skyddas i främsta rummet egentliga vattenmärken, d. v. s. sådana som direkt utmärka en linje som utgör gräns för högsta eller lägsta tillåtna vattenstånd; om anbringande därav stadgas i vattenlagen 11: 64. Av detta lagrum framgår att vattenmärke skall anbringas i noggrant bestämt höjdförhållande till en eller flera i berg, jordfast sten eller annat fast föremål inhuggna fixpunkter. Dessa böra tydligen åtnjuta samma straffskydd som de egentliga vattenmärkena. Det anförda lagrummet likställer ock med vattenmärke sådant enligt den nyaste lagstiftningen om vattentäkt anordnat observationsrör som skall tjäna till hjälpmedel för iakttagelser rörande grundvattenstånd. Även i straffrättsligt hänseende bör likställighet äga rum.
De skyddade objekten angivas i lagtexten såsom gällande. Med andra ord skola de ha en permanent rättslig betydelse på det sätt att de anbragts eller tagits i anspråk för att – direkt eller indirekt – utmärka gränser mellan fastigheter eller brukningsdelar eller motsvarande förhållanden av vattenrättslig art. Föremål som endast tillfälligtvis eller såsom indicier kunna tjäna till upplysning om sådana förhållanden äro icke hänförliga under bestämmelsen. Ej heller inbegripas provisoriska märken, t. ex. sådana som under en lantmäteriförrättning anbringas för att tjäna till ledning vid fortsättande av förrättningen. De gällande märkena utsättas numera företrädesvis i samband med offentliga förrättningar enligt jorddelningsförfattningarna eller vattenlagen, av förrättningsmännen själva eller under deras tillsyn eller eljest i enlighet med särskilt meddelade föreskrifter. Enligt 11: 64 vattenlagen skall vattendomstol, då den meddelar bestämmelse om vattenmärke som ej finnes utsatt, ock föreskriva när och av vem vattenmärket skall utsättas. Märken av definitiv karaktär, som blivit utsatta i samband med offentlig förrättning, böra erhålla straffskydd utan hinder av att själva förrättningen möjligen icke ännu vunnit laga kraft. Från äldre tid torde måhända
