finnas kvar märken, som tillkommit i annan ordning än genom offentlig förrättning. Alltjämt torde ock, t. ex. vid sämjedelning av jord eller i samband med utarrendering av en del av en fastighet, kunna förekomma att gränsmärken utsättas till utmärkande av området för någon rätt med avseende å marken. Även sådana märken få anses gällande, tills rättsförhållandet slutligt avvecklats. Märke, som en jordägare eller annan person för sitt enskilda behov utsatt, t. ex. i gränsen mellan olika ägoskiften eller mellan områden som besåtts med olika utsäden, är däremot icke hit hänförligt.
Bland de straffbara gärningarna nämnes först att man falskeligen anbringar hithörande märke eller annat föremål (observationsrör). Fråga är endast om materiell förfalskning. Härav följer att om en obehörig person utsätter ett föregivet gränsmärke, gärningen blir hit hänförlig även om det rätt utmärker gränsen, men att en behörig förrättningsman icke blir straffbar enligt denna bestämmelse – väl däremot enligt 25 kap. – om han vid en förrättning utsätter ett märke på oriktig plats. Detta angives i texten med ordet falskeligen. Av obehöriga förändringar av märken nämnes uttryckligen endast den viktigaste arten, nämligen att märket flyttas; även denna åtgärd skall ske falskeligen i nyss angiven bemärkelse. Andra väsentliga förändringar, t. ex. av siffror eller tecken som ingå i ett märke, måste likställas med att falskeligen anbringa märket. Vid sidan av de positiva förfalskningsformerna nämnas särskilt de negativa, att borttaga eller förstöra märken; dessa gärningsformer äro i fråga om hithörande föremål, med hänsyn till dessas unika karaktär, särskilt förtjänta av uppmärksamhet.
Den gällande rätten fordrar i intet fall, att det förfalskade skall ha begagnats. Med förslagets allmänna inställning till frågan om förfalskningsbrottens fullbordanspunkt har något dylikt krav tydligen icke bort uppställas. Enligt SL 12: 11 begränsas det straffbara området, i synnerhet gentemot skadegörelse och förseelse enligt vattenlagen, genom ett krav på bedrägligt uppsåt. Denna bestämning är oklar till sin innebörd och det kan i särskilda fall vara svårt att bevisa att den är uppfylld. Liksom vid de övriga förfalskningsbrotten söker .förslaget en objektiv begränsning och fordrar, att åtgärden skall ha inneburit fara i bevishänseende. Om den närmare innebörden av detta krav hänvisas till vad som anförts under 1 §.
Som benämning för brottet föreslås förfalskning av fast märke. Straffets maximum har i överensstämmelse med SL 12: 11 satts till straffarbete i fyra är. Det hittillsvarande minimum. straffarbete i sex månader, har synts alltför högt; en viss sänkning av straffet har ansetts påkallad enär kravet på bedrägligt uppsåt har bortfallit. Förslaget upptager för normalfall ett minimum av straffarbete i två månader och stadgar för ringa fall ett straff av allenast fängelse eller böter.
Denna paragraf reglerar bestraffningen av försök till förfalskningsbrott.
Dessa brotts vanligen ganska grova beskaffenhet gör det närliggande att
