utmätande inom den för brottet, eventuellt för ringa fall, stadgade straffskalan. Men i vissa fall synes denna utväg icke vara tillräcklig, nämligen då den brottslige själv avbrutit sitt förehavande och vidtagit sådana åtgärder, att några ytterligare menliga verkningar därav icke äro att befara. Då kan straffnedsättning och understundom fullständig befrielse från straff skäligen anses påkallad i viss utsträckning.
Bestämmelser av sådant innehåll möta i den gällande rätten, ehuru endast sparsamt. I sådana fall där förfalskningsbrotten bestraffas endast om de fortskridit längre, såsom om brottets fullbordan inträder först vid begagnande av det förfalskade, föreligger tydligen knappast något behov av särskilda bestämmelser om tillbakaträdande från den brottsliges sida; ty straffrihet äger rum oavsett vilken anledningen är till att det brottsliga förfarandet icke har blivit fullföljt. Enligt SL 12: 7 är förfalskning av allmänna stämplar och märken straffbar, även om bruk ej blivit gjort av det förfalskade. Men har den brottslige, innan så skett, av egen drift förstört det förfalskade eller genom vidtagna åtgärder förebyggt all skadlig verkan därav, skall han vara fri från ansvar. Vidare skall det bötesstraff, som i SL 12: 15 är stadgat för penningförfalskning, vilken prövas icke ha skett i bedräglig avsikt, bortfalla där gärningsmannen av egen drift det eftergjorda eller förändrade förstört eller all skadlig verkan därav förebyggt.
Även Thyréns förberedande utkast uppställde i flera av de grundläggande bestämmelserna om urkundsförfalskning ett krav på begagnande eller åberopande av det förfalskade. Därjämte straffbelades emellertid i 7 § själva förfalskningsåtgärden med en straffsats av fängelse eller böter. I detta lagrum stadgades vidare, att där gärningsmannen det förfalskade. innan bruk därav gjorts, av egen drift förstört eller oskadliggjort eller omständigheterna eljest äro synnerligen mildrande, från straff må kunna frias. Några ytterligare bestämmelser om tillbakaträdande från förfalskningsbrott upptogos icke i Thyréns utkast angående dessa brott. Emellertid förutsatte Thyrén att i strafflagens allmänna del skulle ingå en bestämmelse om tillbakaträdande. Strafflagskommissionen föreslog i denna del, såvitt angår uppsåtliga brott. följande: "Har den som begått brott, medan tid var, av fri vilja gjort vad i hans makt stått för att avvärja skadlig verkan av brottet, och har han icke därtill föranletts av vetskap om att gärningen var upptäckt, må straffet efter omständigheterna kunna nedsättas under vad i allmänhet bort följa å gärningen" (SOU 1923: 9, 9 kap. ö §). I motiveringen anfördes att enligt kommissionens uppfattning redan den omständigheten, att gärningsmannen efter brottets begående gjort vad i hans makt stått för att avvärja skadlig verkan av brottet, under vissa betingelser måste anses utgöra ett starkt indicium för att hans brottslighet ej vore så svår som gärningen i och för sig syntes utvisa.
Den nuvarande strafflagen innehåller icke någon allmän bestämmelse om verkan av "i handling visad ånger, och frågan om införande av en sådan torde endast kunna upptagas i samband med en genomgripande reform av straffsystemet. De ovan berörda skälen föranleda emellertid att vid
