förfalskningsbrotten en bestämmelse i detta ämne redan i förevarande sammanhang anses påkallad. Till stöd därför må ytterligare anföras angelägenheten av att bestraffningen av dessa brott utformas så, att den brottslige, även sedan en gärning fortskridit så långt att ett fullbordat brott föreligger, såvitt möjligt föranledes att avbryta den brottsliga verksamheten innan den hunnit framkalla mera kännbara skadeverkningar. Enahanda synpunkter göra sig gällande vid vissa andra av de i förevarande förslag behandlade brottsgrupperna, nämligen dem som behandlas i 13 och 19 kap. Mot stadgandet i 12: 12 svara de som upptagits i 13: 13 och 19: 11.
Den i 12 § föreslagna bestämmelsen hänför sig till flertalet av de i kapitlet upptagna brotten, nämligen alla dem i vilka brottsbeskrivningen innefattar ett krav på att genom gärningen skall ha framkallats fara i bevishänseende. Detta krav är uttryckligen uppställt i 1–5, 7 och 10 §§. Även den i 9 § uppställda förutsättningen att någon skall ha givit sken av att annan bestyrkt att han är upphovsman till konstnärligt eller dylikt verk innefattar ett krav på fara i bevishänseende. Jämväl brott enligt 9 § år följaktligen hänförligt under bestämmelsen i 12 §. Denna omfattar däremot icke penningförfalskning enligt 6 §, såsom under detta stadgande anförts. Förfalskning av mynt och sedlar måste obetingat undertryckas och ett mildare bedömande vid frivilligt tillbakaträdande, utöver vad i straffmätningsväg kan ske, är därför icke påkallat. Ej heller bör brott enligt 8 § inbegripas, när det är fullbordat så sent som genom spridande bland allmänheten av föremål som lätt kunna förväxlas med penningsedlar m. fl. bevismedel. Därefter lära åtgärder för att avvärja faran för förväxling i allmänhet icke vara möjliga. Det låga straffet, allenast böter, gör i varje fall en bestämmelse om straffnedsättning vid frivilligt tillbakaträdande överflödig.
I fråga om den närmare innebörden av det tillbakaträdande, som skall kunna medföra straffnedsättning eller straffrihet, uppställer sig spörsmålet om det bör räcka att den brottslige sökt avvärja förverkligande av den flit. som han framkallat, eller om det skall fordras att han lyckats avvärja fortsatt fara. Om bestämmelsens grund främst uppfattas si, att tillbakaträdande är uttryck för en lägre grad av fasthet i det brottsliga uppsikt. kan det förra alternativet sägas vara det mest närliggande. I överensstämmelse därmed fordrade den av strafflagskommissionen föreslagna, nyss berörda bestämmelsen allenast att den brottslige, medan tid var, gjort vad i han förmåga stått för att avvärja skadlig verkan av brottet. Kommittén vill för sin del förorda. att den brottslige skall ha avvärjt faran. Endast därigenom tillgodoses bestämmelsens syfte att giva ett motiv till förebyggande av att allvarliga verkningar av brottet inträda. Dessutom undvikas bevissvårigheter av icke lättlöst art, vilka eljest ofta måste inträda. Fåtal överensstämmer i denna del med vad som är stadgat i fråga om sådant tillbakaträdande från försök, som skall leda till straffrihet enligt förslaget 3: 1. som motsvarar SL 8: 13.
Det fordras alltså, att den brottsliga skall ha avvärjt den fara i
