bevishänseende som av honom framkallats. I allmänhet lärer detta komma att ske därigenom att han tillintetgör ett av honom eftergjort bevismedel medan det ännu befinner sig i hans värjo eller att en vidtagen förändring utplånas. där detta år möjligt. Det kan vara tillräckligt, att det förfalskade överlämnas till någon, som med säkerhet kan antagas förebygga missbruk därav, t. ex. utställaren av en förbindelse som genom förfalskning förändrats i en för honom ofördelaktig riktning. I vissa fall erfordras ej mera än en upplysning om den verkställda förfalskningen till dem, som därigenom skulle kunna vilseledas, förutsatt att de utgöra en begränsad krets.
Avvärjandet skall ske innan avsevärd olägenhet uppkommit. Till olägenhet är till en början att hänföra ekonomisk skada. Därmed måste tydligen likställas andra rättsförluster, t. ex. om på grund av oriktig bevisning friheten blivit någon berövad, antingen genom en dom eller genom polismyndighets åtgärd, eller om omvänt ett åtal blivit oriktigt ogillat, om ett allmänt val erhållit en annan utgång än den som skolat inträda därest icke obehöriga fått rösta med åberopande av falska bevismedel, om en steriliseringsoperation blivit verkställd utan laga grund o. s. v. Även en förskjutning av ett bevisläge kan innebära en olägenhet, i synnerhet om någons handlingssätt därav påverkats, lät vara att skada eller rättsförlust icke hunnit inträda. Efter omständigheterna måste avgöras om olägenhet är att anse såsom avsevärd. Så bör i allmänhet anses vara fallet, om egentlig skada har inträffat. Vidare skall avvärjandet ha skett frivilligt. Innebörden härav är densamma som av motsvarande krav vid tillbakaträdande från försök, 3: 1. Därav framgår, att avvärjandet icke får ha föranletts av vetskap om att gärningen upptäckts.
Om ett avvärjande uppfyller de nu angivna betingelserna, skall det kunna medföra nedsättning av straffet under det i allmänhet gällande minimum. Domstolen bör dock äga att fritt avgöra, om en straffnedsättning bör ske; ibland bör avvärjandet icke inverka på straffets utmätande i vidare mån än att det sänkes inom den i allmänhet gällande straffsatsen. Vid de lindrigaste brotten, för vilka straffarbete icke är stadgat, bör domstolen icke blott ha möjlighet att nedsätta straffet. En sådan möjlighet är icke av någon egentlig betydelse, enär den normala straffskalan i dylika fall städse omfattar lägsta bötesstraff. Det föreslås att i dessa fall den brottslige skall vara från straff fri under förutsättning, att den genom brottet framkallade faran från början var ringa. Av avfattningen framgår, att i sådant fall någon straffskyldighet icke föreligger. Härav följer att åklagare, som anser ett sådant fall vara för handen, icke skall anhängiggöra åtal.
Om de frågor, som uppkomma, då flera medverkat till brottet och allenast en av dem inskrider till farans avvärjande, hänvisas till vad som anföres vid 3: 3 och 13: 13.
