ställer sig föreläggandet till efterrättelse finnas särskilda stadganden i nya rättegångsbalken 36: 21 och 23.
Bestämmelsen angående ovarsam edsaga får måhända mera än för vittnen betydelse för sakkunniga som höras under ed. Av naturliga skäl förekommer det endast i rena undantagsfall, att ett sakkunnigutlåtande kan bevisas vara avgivet med uppsåt att förvränga sanningen. Däremot torde det icke vara helt sällsynt, att sakkunnig som höres under ed uttalar sig utan tillräcklig eftertanke. Väl torde en sakkunnig lika litet som ett vittne kunna göras ansvarig enligt förevarande kapitel i strafflagen för underlåtenhet i och för sig att studera de förhållanden hans utlåtande avser. Detta gäller vare sig han enligt gamla rättegångsbalken höres som vittne och avlägger vittnesed eller han avlägger den i 40: 9 nya rättegångsbalken föreskrivna sakkunnigeden. Men om han uppgiver sig vara väl insatt i förhållandena eller låter påskina detta och ändock avgiver ett oriktigt utlåtande, synes det, om hans oaktsamhet är grov, vara väl på sin plats, att han får vidkännas ansvar för de oriktiga uttalanden han beedigar. Straffbestämmelsen torde ha en betydelsefull uppgift att fylla såsom ett medel att förläna eftertryck åt kravet, att den som uppträder inför rätta såsom sakkunnig skall ägna saken tillbörlig omsorg.
Givetvis bör emellertid vid bedömande av osanna edsutsagor noga uppmärksammas, att fel lätt kunna insmyga sig utan att uppgiftslämnaren kan lastas därför och att även fall, då felet uppstått på grund av oaktsamhet, i vidsträckt omfattning lämnas straffria enligt förevarande paragraf genom kravet att oaktsamheten skall vara grov. Vad angår det fall att ett vittne förtiger en omständighet som han bort omtala är att uppmärksamma, att till vittnets ursäkt ofta kan anföras att han icke blivit särskilt tillfrågad därom. Det är vidare att märka, att 4 § öppnar möjlighet till straffminskning eller straffrihet där någon avgivit osann utsaga om sådant varom han ägt vägra att yttra sig eller om något som varit av liten eller ingen betydelse för saken.
Liksom mened kan ovarsam edsaga ingå i brott som behandlas i SL 23 kap. Som ovan nämnts stadgas nämligen i SL 23: 3 straff för gäldenär, som vid konkurs eller offentlig ackordsförhandling utan konkurs eller i förteckning till utmätningsed av grov oaktsamhet förtiger tillgång, uppgiver obefintlig skuld eller lämnar annan sådan oriktig uppgift. Bestämmelsen âr tillämplig även om uppgiften ej bekräftats med ed, men i regel innefattar det ifrågavarande brottet, vårdslöshet mot borgenärer, även att gäldenären be edigat den oriktiga uppgiften. Beträffande gärning, som faller både under SL 23: 3 och förevarande paragraf, böra båda dessa lagrum åberopas men straffet utmätas endast enligt SL 23: 3 utan tillämpning av SL 4: 1 och 2.
I fråga om medverkan till ovarsam edsaga gäller vad vid 1 § anförts om medverkan till mened. Enligt 3: 3 i förslaget förutsättes nämligen icke för medverkans straffbarhet, att brottet är uppsåtligt eller att medverkan sker med uppsåt. Har ej gärningsmannen men väl annan medverkande uppsåt att osann utsaga skall avgivas, blir emellertid den medverkande att döma för anstiftan eller medhjälp till mened, ehuru gärningsmannen ådragit sig ansvar blott enligt förevarande paragraf. Omvänt kan, där gärningsmannen
