förövat mened, annan medverkande vara att straffa blott för medverkan till ovarsam edsaga.
Enligt nya rättegångsbalken 37 kap. må i tvistemål för vinnande av bevis förhör under sanningsförsäkran äga rum med ena parten eller båda. Innan part avgiver sin berättelse, skall han på heder och samvete lova och försäkra, att han skall säga hela sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra. Enligt processlagberedningen, på vars förslag institutet partsförhör under sanningsförsäkran tillkommit, bör parten, för att institutet skall bliva av verkligt värde, avgiva sin utsaga under straffansvar. Processlagberedningen anförde, att i strafflagen borde stadgas straff för medvetet oriktig sådan utsaga. Straffet borde sättas lägre än straffet för mened, men straffminimum borde för vinnande av straffhotets syfte ej sättas lägre än fängelse.
Kommittén delar i huvudsak processlagberedningens uppfattning i detta avseende. Kommittén har därför i förevarande paragraf, som enligt övergångsbestämmelserna icke skall träda i kraft förrän nya rättegångsbalken kommer i tillämpning, upptagit en bestämmelse om straff för part i rättegång, som vid förhör under sanningsförsäkran uppsåtligen lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen. Straffet har satts till straffarbete i högst två är eller fängelse. Liksom osann utsaga under edsansvar ansetts böra straffbeläggas även där den ej skett uppsåtligen utan blott av grov oaktsamhet. har det emellertid ansetts påkallat att införa en straffbestämmelse för fall av grov oaktsamhet även här. Straffet har för detta fall ansetts kunna begränsas till fängelse eller böter. Som namn på det uppsåtliga brottet föreslår kommittén osann partsutsaga. varemot oaktsamhetsbrottet lämnats utan särskild beteckning.
Enligt gällande rätt anses, såsom framgår av åtskilliga rättsfall, ett vittne icke ha begått mened, då vittnet undandragit sig att meddela sanningsenliga uppgifter rörande omständighet, som skulle angivit att vittnet gjort sig skyldigt till brott (se NJA 1888 s. 21, 1889 s. 198 och 1890 s. 366, jfr emellertid 1902 s. 243 och 1924 s. 233). Frikännande har skett även där vittnet för att freda sig självt avgivit osann positiv utsaga (se NJA 1894 s. 409, 1918 s. 517 och 1919 s. 336, jfr emellertid, beträffande gäldenärsed i konkurs, 1916 s. 451). Den uppfattning som framträtt i rättstillämpningen har grundats på att vittnet ansetts äga rätt att vägra uttala sig om sådan omständighet emedan han eljest skulle försättas i ett för honom menligt tvångsläge (se NJA 1913 s. 438). I nya rättegångsbalken 36: 6 har stadgats, att vittne må vägra yttra sig angående omständighet vars yppande skulle röja att vittnet eller någon honom på visst angivet sätt närstående förövat brottslig eller vanärande handling ävensom att vittne må vägra avgiva utsaga varigenom yrkeshemlighet skulle uppenbaras, om ej synnerlig anledning förekommer att vittnet höres därom. Enligt nya rättegångsbalken 37: 5 gäller vad i 36: 6 stadgas jämväl beträffande part som höres under sanningsförsäkran.
