Såväl enligt gällande rätt som enligt nya rättegångsbalken är sålunda skyldigheten att yttra sig under ed eller motsvarande försäkran begränsad med hänsyn till uppgiftslämnarens eget intresse. Om någon, vars hörande under ed .är ifrågasatt, vägrar att uttala sig, ankommer det på domstolen att pröva, huruvida hans vägran är lagligen grundad. För sin vägran i och för sig kan han icke ådömas ansvar enligt förevarande kapitel. Det kan emellertid förekomma, att någon som äger vägra att yttra sig i stället för att göra sin rätt därtill gällande underkastar sig förhöret och därvid avgiver ofullständig eller osann utsaga. Att han icke vägrar att uttala sig kan bero på oförstånd men också på att en öppen vägran att besvara frågor rörande en viss omständighet kan vara ägnad att ådraga honom misstankar. Det kan också, om domstolen icke är tillräckligt insatt i förhållandena, inträffa att förhör äger rum, ehuru den som skall förhöras med fog begärt att slippa svara. I sådana fall skulle det enligt kommitténs uppfattning vara alltför hårt att låta den förhörde vara underkastad samma ansvar som eljest. Detta gäller även om den förhörde icke inskränkt sig till att förtiga en för honom besvärande omständighet utan lämnar felaktiga positiva uppgifter. Förhållandena kunna nämligen vara sådana, att han icke utan att ådraga sig misstankar kan underlåta att direkt förneka ett visst faktum. Att generellt fritaga från ansvar i ifrågavarande fall skulle emellertid vara betänkligt. Straffrihet torde sålunda ej böra åtnjutas exempelvis, där någon för att undgå ansvar för en ransoneringsförseelse bidragit till att en annan blivit oskyldigt fälld för förfalskning. Huruvida straff skall följa eller bortfalla torde därför få bero av omständigheterna i det särskilda fallet. Kommittén föreslår med stöd av dessa överväganden, att i förevarande paragraf till komplettering av bestämmelserna i de föregående paragraferna upptages ett stadgande för det fall att någon avgivit osann utsaga eller förtigit sanningen om sådant varom han ägt vägra att yttra sig. Det föreslås, att straffet för sådan gärning i normalfall skall vara fängelse eller böter och att det i ringa fall skall helt bortfalla. Där ansvar ådömes med tillämpning av paragrafen, utsättes ej någon brottsbeteckning i domen. Allmän åklagare bör ej väcka åtal, om han finner omständigheterna vara sådana att gärningen på grund av förevarande paragraf ej föranleder ansvar.
Stadgandet kan även få betydelse där vittne på grund av skyldskap med någon av parterna, tjänsteplikt eller annan sådan omständighet icke bort höras som vittne i målet eller i allt fall icke bort höras angående viss ifrågakommen omständighet. I sådana fall torde det endast sällan kunna förekomma, att vittnesförhör ändock anställes. Men om så sker och vittnet gör sig skyldig till en oriktig utsaga eller ett förtigande, hör hans gärning bedömas på det lindrigare sätt som det ifrågavarande stadgandet anger.
I detta lagrum har även i ett annat avseende införts bestämmelser för att mildra eller utesluta det ansvar, som i och för sig följer av de föregående paragraferna. Det har synts vara alltför strängt att utkräva fullt ansvar för varje osanning eller varje förtigande som strider mot den avlagda eden, oavsett huruvida avvikelsen från sanningen hade någon betydelse för saken.
