att någon som mot bättre vetande åtalar annan för brott kan stödja åtalet på omständigheter som till synes äro graverande men som, efter vad han väl vet, motbevisas av andra av honom förtigna omständigheter. Även ett sådant förfaringssätt synes förtjäna en eftertrycklig straffrättslig reaktion. Kommitén ansluter sig därför till gällande rätts ståndpunkt att upptaga falskt åtal såsom ett redan i och för sig svårt brott.
I gällande lag behandlas falsk angivelse i samband med falskt åtal. Kommittén finner emellertid icke skäl att i detta avseende vidbliva den gällande rätten. Begreppet angivelse synes alltför obestämt för att lämpligen göras till förutsättning för straffansvar. Det år klart att, för att en falsk angivelse i gällande lags mening skall föreligga, fordras att det skett en anmälan för brott vilken är någorlunda bestämt avfattad. Anmälningar om brott givas emellertid ofta en form, som gör det svårt att beteckna anmälningen såsom en angivelse. Det är sålunda vanligt, att det i stället för formlig angivelse göres en framställning till polismyndighet att undersökning angående visst förhållande måtte verkställas och att, om denna ger vid handen att någon är brottslig, åtal måtte anställas mot honom. I betraktande härav torde det icke vara lämpligt att i strafflagen upptaga något stadgande om straff för falsk angivelse som sådan. Enligt kommitténs mening böra de nuvarande bestämmelserna angående falsk eller obetänksam angivelse ersättas med stadganden avseende det fall att någon inför myndighet, som har att befordra lagöverträdare till ansvar, sanningslöst tillvitar någon ett brott. För straffbarhet i sådant fall böra emellertid uppställas väsentligt andra förutsättningar än de som gälla beträffande åtal. Kommittén har därför ägnat fallet en särskild paragraf, 7 §.
Den av kommittén förordade straffbestämmelsen angående falskt åtal har upptagits i förevarande paragraf. Gärningen anges där bestå i att någon åtalar en oskyldig. Bestämmelsen är tillämplig vare sig åtalet väckes av enskild person eller av allmän åklagare. I senare fallet kan förutom förevarande paragraf jämväl 25: 7 i förslaget vara att tillämpa. Där åtal anställes å särskilt bildat rättssubjekts vägnar, äro de, vilka såsom organ för den juridiska personen beslutat åtalet, eller firmatecknare, som företrätt denna, ansvariga för åtalet. Straffbestämmelsen omfattar, liksom gällande lags motsvarande bestämmelser, icke blott anställande av åtal utan i princip även utförande eller fullföljande av åtal. Har någon som i god tro väckt åtal sedermera kommit till insikt om att den tilltalade är oskyldig, bör han emellertid icke anses ådraga sig ansvar enligt bestämmelsen blott för det han underlåter att nedlägga åtalet. Endast om han fortsätter sitt åtal genom positiva åtgärder, sådana som framförande av bevisning, skärpande av ansvarsyrkandet eller fullföljande till högre instans, torde falskt åtal få anses föreligga. Huruvida en blott underlåtenhet att nedlägga åtalet skall medföra ansvar, är en fråga som får bedömas enligt 8 §.
En förutsättning för straff är enligt den föreslagna paragrafen liksom enligt SL 16: 1 att den tilltalade är oskyldig. Denna förutsättning måste i likhet med övriga förutsättningar för ansvar vara ådagalagd; det räcker således
