ej, att den tilltalade finnes icke kunna fällas till ansvar. For att den tilltalade skall anses vara oskyldig i den mening som förevarande paragraf avser fordras icke, att beskyllningen skall vara helt och hållet uppdiktad. Falskt åtal måste även anses föreligga, om brott av ifrågavarande slag förövats men, enligt vad den åtalande visste, ej av den tilltalade eller om denne väl begått en straffbar gärning men icke en sådan som åtalet avser eller om han begått sådan gärning men denna är straffri på grund av nödvärn eller på grund av bristande uppsåt. Har den tilltalade emellertid begått den gärning som avses med åtalet ehuru han av sådant subjektivt skäl som ungdom eller sinnessjukdom icke kan fällas till straff, torde han icke kunna anses oskyldig i paragrafens mening och icke heller om han begått den brottsliga gärningen men straffet därför är preskriberat. Att den tilltalade är oskyldig är en ovillkorlig förutsättning för att åtal skall bedömas som falskt. Åtalar någon annan i tro att han är oskyldig men det senare befmnes att han i själva verket var skyldig, föreligger sålunda icke falskt åtal. Att, såsom i gällande lag skett genom en för alla åtals- och angivelsebrott gemensam bestämmelse, stadga straffrihet där den tilltalade visserligen är oskyldig men den åtalande dock visat sannolika skäl till åtalet har, vad angår förevarande paragraf som blott avser uppsåtligen falskt åtal, icke ansetts motiverat.
I subjektivt avseende har kommittén icke funnit sig böra följa gällande lags metod att beträffande falskt åtal skilja mellan argt uppsåt och obetänksamhet. Gränsdragningen mellan dessa båda begrepp har vållat osäkerhet vid tolkningen av den gällande rätten. Det synes vara att föredraga att, såsom ock Thyrén föreslagit, för ansvar för falskt åtal fordra att gärningen sker uppsåtligen, vilket innebär att uppsåtet skall omfatta alla objektiva förutsättningar för ansvar. Den åtalande skall alltså ha uppsåt att åtala en oskyldig. Även eventuellt uppsåt bör emellertid vara tillräckligt. Ansvar för falskt åtal bör sålunda kunna drabba den som väl icke kan övertygas att ha insett att den tilltalade var oskyldig men måste ha ansett detta möjligt, därest det tillika måste antagas att han skulle ha väckt åtalet även om han varit viss om den tilltalades oskuld. Uppsåtet behöver emellertid icke gå ut på att oskyldig skall bliva dömd till straff. Även ett åtal, som anställes i rent chikaneringssyfte och i förlitan på att den tilltalade skall lyckas bevisa sin oskuld, är att hänföra under falskt åtal. Att i lagtexten upptaga ett uttryckligt krav att gärningen skall ske uppsåtligen torde här som eljest få anses överflödigt.
Straffet föreslås för normalfall till straffarbete i högst två år eller fängelse. Att såsom gällande rätt stadga olika straff allt efter den framgång åtalet haft synes icke tilltalande för nutida åskådningssätt. Straffets storlek torde böra bestämmas efter mera allsidigt övervägande av omständigheterna vid brottet. Kommittén föreslår, att här liksom vid många andra brott en strängare straffskala införes för grova fall överhuvud och att några exempel på grova fall av falskt åtal nämnas i lagtexten till ledning vid bedömandet. Såsom ett fall där gärningen i regel är grov upptages att åtalet avser svårt brott. Även åtal för mindre svårt men vanärande brott, t. ex. lindrigare
