utgjorde tämligen bindande indicier mot den tilltalade men han därjämte ägde kännedom om något avgörande skäl att anse den tilltalade oskyldig, såsom t. ex. en trovärdig bekännelse av annan person, blir han att döma enligt paragrafen. Huruvida de omständigheter den åtalande kände äro tillräckliga för att utgöra sannolika skäl, avgöres enligt normalt bedömande. Den som väckt åtal går sålunda icke fri från ansvar genom att påvisa att han för sin del trott att de omständigheter han känt till utgjorde sannolika skål, om en förståndig man skulle ha bedömt frågan annorlunda.
För att gå fri från ansvar skall den som väcker åtal ha i det hela haft sannolika skäl till att anställa åtalet. Att han haft någon grund att anse den tilltalade skyldig fritager honom icke från ansvar, om det bör ha stått klart för honom att de av honom kända omständigheterna icke skulle vara tillräckliga för en fällande dom och han icke hade anledning räkna med att under målets gång skulle yppa sig andra omständigheter tillräckliga för att utfylla bevisningen. Om i ett mål vittne stått mot vittne och det icke kunnat med visshet ådagaläggas huru det verkligen förhöll sig i det omvittnade avseendet, äger sålunda den ena parten i allmänhet icke strafflöst åtala motsidans vittne för mened, ehuru han till stöd för sådant åtal kan åberopa sitt vittnes utsaga.
Icke heller går den som väcker åtal fri från ansvar, om han väl känner omständigheter som tyda på att den tilltalade förövat den ifrågavarande brottsliga gärningen eller kanske t. o. m. på bindande sätt ådagalägga att han gjort detta men jämväl känner någon omständighet som gör att åtalet ändock icke kan bifallas, t. ex. att erforderligt uppsåt saknats eller att brottet preskriberat. Utgöres den friande omständigheten därav att den tilltalade är av sinnesbeskaffenhet som avses i SL 5: 5, är åtalet emellertid icke straffbart enligt paragrafen. Ty de starka intressen, som i många fall påkalla att förövaren av ett brott, ehuru han faller under SL 5: 5, ställes under åtal för att saken må bliva inför domstol utredd, den tilltalades sinnesbeskaffenhet vederbörligen undersökt och prövad samt lämplig och betryggande vård i mån av behov anordnad för honom, ha medfört, att det blivit en sedvanerättsligt antagen regel att åtal må anställas utan hinder av att straff år uteslutet på grund av SL 5: 5 (jfr strafflagberedningen i SOU 1942: 59 s. 198).
Bevisbördan, huruvida obefogat åtal föreligger, åvilar i enlighet med den genomgående grundsatsen för straffprocessen i princip den som påstår att sådant brott förövats. Av sakens natur följer emellertid, att hänsyn i regel icke behöver tagas till andra skäl än dem den åtalande åberopat och att det ankommer på denne att styrka deras förhandenvaro.
Ansvar för obefogat åtal kan ifrågakomma ej blott för enskild person utan även för allmän åklagare. I senare fallet kan jämväl 25: 7 i förslaget vara att tillämpa. En tidigare stundom hävdad åsikt, att allmän åklagare som väcker åtal efter angivelse av målsägande i viss mån skulle göra det på målsägandens risk, torde ej förtjäna gillande (se lagutskottets utlåtande nr 4 till 1913 års riksdag).
