SL 16: 1 och 3, upptaget den gällande rätten i SL 16: 4 en lindrigare straffbestämmelse avseende åtal av obetänksamhet och utan argt uppsåt. Den kompletteras med ett stadgande i SL 16: 6, att den som finnes ha haft sannolika skäl till åtal skall gå fri från straff. Denna bestämmelse ersatte på sin tid ett stadgande i 1734 års lag, missgärningsbalken 60: 3, om straffrihet för den som har halva bevis. Thyrén har i sitt utkast (VII 7 §) upptagit en straffbestämmelse för oaktsamhetsfall. Även enligt hans utkast går den som finnes ha haft sannolika skäl fri från straff (9 §).
Jämväl enligt kommitténs uppfattning erfordras en bestämmelse om ansvar för åtal mot oskyldig utöver bestämmelsen angående falskt åtal. Det är av vikt att i görligaste mån skydda oskyldiga mot obefogade åtal, och det år även ett intresse för samhället att de rättsskipande myndigheterna icke betungas med handläggning av sådana åtal. Det synes ock vara ett rimligt krav, att en så allvarlig åtgärd som ett åtal vidtages först efter omsorgsfullt övervägande. Med den avfattning 5 § erhållit i kommitténs förslag rymmas därunder endast de fall, där den tilltalade prövas vara oskyldig och det därjämte styrkes att den åtalade haft uppsåt att åtala honom, fastän han var oskyldig. I olikhet mot vad fallet är enligt gällande lag men i likhet med vad Thyrén föreslagit kräves för tillämpning av denna strängare straffbestämmelse icke något kvalificerat uppsåt. För den lindrigare straffbestämmelsen, vilken upptagits i förevarande paragraf, återstå de fall, där den tilltalades oskuld ej är ådagalagd eller där den åtalandes uppsåt ej omfattar att åtalet skall riktas mot en oskyldig. Brottet har åsatts beteckningen obefogat åtal.
Vid beskrivningen av vad som förutsättes för att detta brott skall föreligga har kommittén utgått från bestämmelsen i SL 16: 6, vilken anger den undre gränsen för straffbarhet enligt gällande lag. Den som då han anställt åtal haft sannolika skäl därtill skall alltså gå fri från ansvar. Liksom enligt nämnda bestämmelse men i motsats till vad som gällde enligt 1734 års lag skall frågan om sannolika skäl förelegat bedömas med hänsyn till förhållandena vid den tidpunkt då åtalet anställdes. Det hjälper icke den åtalande, att han under målets gång lyckas förebringa omständigheter som i och för sig tyda på den tilltalades skuld, t. ex. lyckas uppspåra ett dittills okänt vittne eller skriftligt bevis angående någon för den tilltalade besvärande omständighet. Blir den tilltalade fälld till ansvar genom dom som vinner laga kraft, går likväl den åtalande fri från straff huru obefogat åtalet än från början må ha lett sig, liksom icke heller ansvar för falskt åtal kommer i fråga där den tilltalade befinnes skyldig. Den som utan att kunna påvisa sannolika skäl anställer ett åtal i förhoppning att det under målets gång skall yppa sig fällande omständigheter gör det därför på egen risk. Lyckas han uppnå fällande dom, går han fri från ansvar men annars icke.
Frågan huruvida sannolika skäl föreligga skall bedömas efter vad den åtalande hade sig bekant. Omständigheter, som tala till den tilltalades fördel men som voro obekanta för den åtalande, medtagas därför ej vid bedömandet. Om den åtalande väl kände till vissa omständigheter som i och för sig
