torde liksom av en angivare böra fordras, att han innan han uttalar sig skall i någon mån ha sökt förvissa sig om sanningen i saken. Av den som höra av polis- eller åklagarmyndighet utan att genom eget initiativ ha givit upphov till brottsundersökningen kan däremot icke fordras mera än att han omtalar vad han vid tidpunkten för förhöret har sig bekant. För ansvar enligt den ifrågavarande straffbestämmelsen torde därför böra fordras, att uppgiftens sanningslöshet är täckt av uppsåt eller att, där uppgiftslämnaren själv gjort anmälan eller påkallat utredning, han underlåtit skäliga mått och steg för att förvissa sig om sanningen. Uppenbarligen bör emellertid en uppgiftslämnare anses själv ha gjort anmälan eller påkallat utredning även om han anlitat bulvan för detta ändamål.
Med stöd av dessa överväganden har i förevarande paragraf osann uppgift under vissa förutsättningar straffbelagts med brottsbeteckningen falsk eller obefogad tillvitelse.
En förutsättning för paragrafens tillämpning är, att uppgift lämnats till myndighet, till vars tjänsteåligganden det hör att föranstalta om åtal eller disciplinärt förfarande eller att sörja för att saken överlämnas till behörig åklagare. Såsom hithörande myndighet nämnes först allmän åklagare och polismyndighet. Lämnas uppgiften till annan åklagar- eller polismyndighet än den som är behörig att taga befattning med saken, är paragrafen ändock tillämplig, därest den ifrågavarande myndigheten är skyldig att, om uppgiften är trovärdig, befordra den till behörig åklagar- eller polismyndighet. I paragrafen nämnes vidare annan myndighet, som har att sörja för att lagöverträdare befordras till ansvar. Härmed åsyftas specialåklagare, såsom t, ex. militär åklagare, förutsatt att saken faller inom hans tjänsteåligganden åtminstone så till vida att han är skyldig att, om uppgiften är trovärdig, befordra den vidare till behörig myndighet. Det avses emellertid även myndigheter, som icke uteslutande eller i främsta rummet ha att utföra polisutredningar eller åtal. Uppgift till en verkschef, en militär befälhavare eller ett lärarkollegium hör alltså hit men blott om en trovärdig sådan uppgift är av den beskaffenheten att det åligger myndigheten att föranstalta om förfarande för utkrävande av ansvar i disciplinär väg eller att överlämna saken till polis- eller åklagarmyndighet. Huruvida detta är förhållandet beror på brottets beskaffenhet och myndighetens tjänsteåligganden. En verkschef torde få anses skyldig att sörja för vederbörligt beivrande ej blott av sådana brott, som enligt förslaget utgöra tjänstemissbruk eller tjänstefel, utan även av sådana, som utan att innebära åsidosättande av tjänsteåliggande likväl av hänsyn till tjänstens behöriga skötsel icke kunna lämnas obeivrade. En uppgift till en chefsmyndighet att en underlydande tjänsteman begått ett sedlighetsbrott torde därför falla under paragrafen, om den avser en präst, lärare eller annan för vars tjänst en oklanderlig vandel i detta hänseende är av vikt, men icke i sådana fall, där det uppgivna brottet icke strider mot vad tjänstemännen på grund av sin tjänst har att iakttaga. För att bestämmelsen skall vara tillämplig fordras, att uppgiften riktas till en i paragrafen avsedd myndighet såsom sådan; ett tillfälligt omnämnande under ett
