Straffbestämmelserna i SL 12: 22 avse sålunda osanna utsagor 1 vissa försäkringar som skola avgivas på heder och samvete, och i skattestrafflagen stadgas ansvar för den som i deklaration för fastställande av skatt lämnar oriktig uppgift ägnad att för honom eller den han företräder leda till frihet från skatt eller till för låg sådan. I ett flertal andra specialförfattningar finnas bestämmelser om ansvar för oriktig anmälan, ofta oavsett formen för anmälningen. Som exempel må nämnas kungl. stadgan den 8 juni 1917 angående hotell- och pensionatrörelse samt utlänningslagen den 11 juni 1937. Om i strafflagen upptages en bestämmelse om ansvar för oriktig uppgift i skriftlig utsaga som jämlikt lag eller författning avgives under edlig förpliktelse eller på heder och samvete, beredes möjlighet för det allmänna att, genom att där så befinnes påkallat föreskriva sådan form för att viss uppgift skall godtagas, skapa straffrättslig garanti för att uppgiften är sanningsenlig.
Det är att märka, att de föreslagna stadgandena kompletteras av bestämmelserna i 25 kap. Att någon som är underkastad ämbetsansvar lämnar en oriktig utsaga kan nämligen, om gärningen icke faller under de här föreslagna stadgandena, vara att bedöma såsom tjänstefel eller, under särskilda förutsättningar, såsom tjänstemissbruk.
De ifrågavarande stadgandena ha upptagits i 9 och 10 §§. I den förstnämnda behandlas lämnande av osann uppgift eller förtigande av sanningen i skriftlig utsaga som jämlikt lag eller författning avgives under edlig förpliktelse eller på heder och samvete. Enligt den senare paragrafen är det straffbart att lämna osann uppgift i intyg eller annan urkund som upprättas till bevis, varmed likställes att upprätta skriftlig rättshandling för skens skull, allt såvitt den oriktiga uppgiften angår antingen annat än uppgiftslämnarens egna angelägenheter eller ock vem han är. Brottet i 9 § betecknas såsom osann försäkran, brottet i 10 § såsom osant intygande.
En för båda paragraferna gemensam förutsättning för ansvar är, att utsagan avgives i skriftlig form. Kravet härpå går icke längre än motsvarande krav då det gäller frågan huruvida ett föremål kan vara objekt för förfalskning. Det räcker således, att utsagan är försedd med namnstämpel eller bomärke eller eljest är av sådan beskaffenhet att den framstår såsom egenhändigt utställd av uppgiftslämnaren.
Det kräves vidare att åtgärden innebär fara i bevishänseende. För att oriktighet skall medföra ansvar fordras därför, att den angår något för utsagan väsentligt. Ansvar inträder icke för oriktighet i annat avseende, såsom t. ex. oriktigt datum vid underskriften där dagen för utsagans avgivande saknar betydelse för det ändamål utsagan skall tjäna. Genom kravet på fara i bevishänseende uteslutas vidare från ansvar oriktiga uppgifter angående förhållanden som blott ha historiskt eller vetenskapligt intresse. Huruvida åtgärden innebär fara i bevishänseende bedömes med hänsyn till omständigheterna vid densamma. Den som uppsatt ett osant intyg men förvarar det på betryggande sätt gör sig ej skyldig till brott enligt 10 §. Om han sedermera utlämnar intyget, inträder emellertid ansvar enligt 11 §.
I övrigt skilja sig de båda paragraferna från varandra.
