innan den hunnit leda till allvarligt men. Detta gäller ej blott mened och närstående brott utan även de övriga i kapitlet upptagna brotten. Kommittén föreslår därför, att den mot SL 13: 3 svarande bestämmelsen får tillämpning beträffande alla brott som behandlas i kapitlet. Det må erinras, att skattestrafflagen innehåller en bestämmelse, 3 §, av innehåll att den som frivilligt rättar oriktig uppgift skall gå fri från straff enligt nämnda lag.
En förutsättning för den föreslagna paragrafens tillämpning är alltså, att någon ådragit sig ansvar enligt 13 kap. Det förutsättes vidare, att han, innan avsevärd olägenhet uppkommit, rättat felet eller eljest avvärjt fara för vidare olägenhet. Detta kan ske, vid mened och närstående brott genom att han för domstolen eller part till vars nackdel han yttrat sig omtalar att hans tidigare utsaga var .oriktig, vid falskt eller obefogat åtal genom att han återkallar sitt ansvarsyrkande, vid falsk eller obefogad tillvitelse genom att han hos vederbörande myndighet återtager sin tillvitelse, vid andra brott som avse osann urkund genom att han rättar eller förstör urkunden eller för dem som den är ägnad att vilseleda omtalar att den är osann samt vid brott som bestå i missbruk av sann urkund eller nekande av hand genom att han upplyser dem som kunna vilseledas av hans oriktiga uppgift om rätta förhållandet.
Åtgärden måste vidtagas så tidigt, att avsevärd olägenhet ännu ej hunnit uppkomma av brottet. Vad med avsevärd olägenhet skall förstås får bedömas med hänsyn till beskaffenheten av det brott som är i fråga. Vid mened och falskt åtal torde sålunda icke ens fällande straffdom böra anses som sådan olägenhet, om det oriktiga vittnesmålet rättas tillräckligt tidigt för att ändring i domen skall stå att vinna genom överklagande. Däremot måste givetvis ett undergående av frihetsstraff, häktning eller anhållande anses som avsevärd olägenhet och likaså verkställighet av en dom på skadestånd till avsevärt belopp eller annan civil påföljd av större betydelse, såsom t. ex. vräkning ur bostad. Vid falsk eller obefogad tillvitelse torde icke redan den omständigheten, att den därför utsatte under någon tid blir föremål för starka misstankar att ha begått brott, få anses såsom avsevärd olägenhet men väl att han blir anhållen, häktad eller åtalad. Vid osann försäkran eller osant intygande torde kraven på olägenheten böra sättas lägre. Redan att på grund av den osanna uppgiften ha under någon längre tid blivit misstänkt för brott eller vanhedrande beteende eller att ha blivit föranledd att anskaffa vidlyftig motbevisning torde få anses såsom avsevärd olägenhet, liksom naturligtvis också att ha blivit förbigången vid sökande av en anställning. Vid nekande av hand torde det få anses såsom sådan olägenhet att under en ej obetydlig tid ha blivit hindrad att göra sin rätt gällande.
Åtgärden skall vidare ha företagits frivilligt. Uttrycket av egen drift i SL 13: 3 har utbytts mot det uttryck som begagnas i bestämmelsen i 3: 13 andra stycket SL och 3: 1 andra stycket i förslaget för att ange en förutsättning för straffrihet vid tillbakaträdande från försök. Det fordras icke, att åtgärden skall vara ett uttryck för ånger eller liknande sinnesändring, men den får icke vara föranledd av att full bevisning om verkliga förhållandet blivit
