gift eller genom att överföra eller sprida sjukdomssmitta eller sprida skadedjur eller ogräs eller på annat dylikt sätt. Såsom brottsbeteckning har här valts ordet förgöring. Vissa av de nämnda gärningarna ha genom bestämmelse i 8 § gjorts straffbara även där de förövas av oaktsamhet. I 9 § behandlas det fall, att någon genom handhavande av eld eller spridande av gift eller överförande eller spridande av sjukdomssmitta framkallat fara för annan till liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom. som ej tillhör honom själv, men på grund av att han saknat brottsligt uppsåt eller av annan orsak icke är förfallen till straff enligt någon av de föregående paragraferna. Underlåter han att till farans avvärjande göra vad skäligen kan begäras, fälles han enligt 9 § till straff efter viss jämförelsevis låg straffskala. För försök till de flesta av de i kapitlet upptagna brotten stadgas straff i 10 §. I I. I § slutligen stadgas straffnedsättning och under vissa förutsättningar straffrihet för den, som ådragit sig ansvar enligt kapitlet för det han framkallat fara men innan avsevärd olägenhet uppkommit frivilligt avvärjt denna.
Såsom framgår av denna redogörelse för kapitlets innehåll, äro vissa av de däri upptagna gärningarna av sådan beskaffenhet att de i regel tillika innefatta skadegörelse. Genom mordbrand torde sålunda i allmänhet annans egendom bliva skadad och detsamma är förhållandet med härverk och sabotage. Därav att skadegörelsebrottet flyttats till annat kapitel, får emellertid ej slutas, att sådan gärning skall bestraffas med tillämpning såväl av 19 kap. som av skadegörelsebestämmelserna i 24 kap. Fastmera torde av utformningen av brotten i 19 kap. och de i jämförelse med 24 kap:s höga straffsatserna framgå, att bestämmelserna om uppsåtliga allmänfarliga brott i 19 kap. äro uteslutande tillämpliga även där faran förverkligats och därför skada tillfogats annans egendom; detta gäller även om gärningsmannen haft uppsåt att åstadkomma sådan skadegörelse. Däremot är, frånsett brottet i 6 §, 14 kap. att tillämpa i konkurrens med 19 kap.
Mordbrand behandlas i SL 19: 1 och 2. Såsom föremål för sådant brott anges människoboning och lokal där det är vanligt eller veterligt att människor eljest vistas. Någon fara för människoliv behöver icke föreligga i det särskilda fallet. Till mordbrandsföremål hänföras enligt SL 19: 2 andra stycket vidare vissa slags byggnader med stor eldfarlighet eller explosionsrisk och vissa genom exempel angivna byggnader, vilka ansetts särskilt värdefulla., såsom kyrkor, fästningar och kronans förrådshus och fartyg; ej heller i fråga om dem kräves att fara för människor föreligger i det särskilda fallet. Slutligen räknas till mordbrandsobjekt även föremål, varifrån elden lätteligen kan sprida sig till objekt som nu nämnts. Enligt SL 19: 3. som icke använder brottsbeteckningen mordbrand, straffas den som sätter eld på uthus eller annan byggnad, fartyg, skog, halmstack, brädhög eller dylikt, som tillhör annan och ligger så avlägset från människors boningar eller vistelserum eller egendom som avses i SL 19: 2 andra stycket att branden ej är att betrakta som mordbrand.
