Sida:SOU 1944 69.djvu/390

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
388
Olovligt brukande.
20 kap.

tillgodogöra sig vad som tillkommer annan. Om gärningen, ehuru den innefattar ett tillägnande, dock för ett naturligt betraktelsesätt ter sig såsom väsentligen endast ett brukande, bör dock det hela betraktas som olovligt brukande, så exempelvis då någon tillägnar sig gräs genom att utsläppa sina kreatur på bete på annans mark.

Enligt SL 24: 7 kan brukare av annans mark dömas till straff för det han överskrider sin nyttjanderätt. Med stöd av detta lagrum kan straff ådömas brukaren bland annat om han från fastigheten olovligen bortför gödsel, stråfoder, husbehovsvirke eller annat som han äger tillgodogöra sig allenast för fastighetens behov. I sitt yttrande över kommitténs förslag till lagstiftning om förmögenhetsbrott föreslog lagrådet (NJA II 1942 s. 458), att dylika förfoganden i strid mot fastighetsägarens rätt skulle genom uttryckligt stadgande göras straffbara såsom olovligt förfogande enligt SL 22: 4. Kommittén anser emellertid, att SL 24: 7 kan upphävas utan att erhålla någon direkt motsvarighet. Om en brukare skadar fastigheten eller eljest vållar jordägaren olägenhet genom att undandraga fastigheten sådant som kontraktsenligt bort förbliva därå, torde gärningen i regel innefatta olovligt förfogande eller olovligt brukande av fastigheten. I den mån varken sådant eller annat i SL 20 eller 22 kap. angivet brott föreligger, synes överskridande av nyttjanderätt icke böra vara straffbar.


24 KAP.


Om skadegörelse; så ock om olovligt tagande av väg och olovligt fiske.


På grundval av kommitténs förslag till lagstiftning om förmögenhetsbrott antogs år 1942 ny lagstiftning, som i huvudsak innebar att förmögenhetsbrotten reglerades i SL 20–23 kap. Den nya lagstiftningen omfattade emellertid icke skadegörelsebrottet och ej heller åverkansbrotten. Dessa brott ha nu upptagits i förslagets 24 kap., som av gällande lag motsvarar dels den allmänna bestämmelsen om skadegörelse i 19: 20, dels ock hela 24 kap. i den mån det bibehålles.

Att bestämmelserna angående skadegörelsebrottet icke underkastades revision i samband med 1942 års lagstiftning berodde framför allt på praktiska skäl. Även skadegörelse kan nämligen uppfattas som ett förmögenhetsbrott. Visserligen förutsätter detta brott icke, att ekonomisk skada tillfogas, men det kan likväl betecknas som ett angrepp mot förmögenhet, därest förmögenhet uppfattas såsom inbegreppet av förmögenhetsrättigheter (jfr SOU 1940: 20 s. 42).

Skadegörelse skiljer sig från de brott som inleda 20–22 kap. SL däri, att dessa utgöra vinningsbrott. Stöld, bedrägeri och förskingring förutsätta sålunda, att gärningen innebär vinning för gärningsmannen och skada för målsäganden, alltså en förmögenhetsöverföring från den ene till den andre. I samma kapitel behandlas emellertid också brott, som begås på samma sätt som de nu nämnda men vid vilka förmögenhetsöverföring ej förutsättes. Mot stöld svarar egenmäktigt förfarande, mot bedrägeri oredligt förfarande och mot förskingring olovligt förfogande. Vid skadegörelse