besittning till fastighet äro däremot enligt förslaget egenmäktigt förfarande. För att klargöra detta och tillika giva en antydan om huru förslagets bestämmelser förhålla sig till de nuvarande stadgandena om åverkan i SL 24 kap. framhålles i den föreslagna lagtexten, att egenmäktigt förfarande kan bestå i att bygga, gräva, plöja, låta kreatur beta eller upptaga väg.
Kommittén föreslår att denna paragraf upphäves; stadgandena däri skola enligt förslaget uppgå i de allmänna bestämmelserna om förberedelse till brott och om förverkande i 3: 2 och 2: 18.
22 KAP.
Brukar någon olovligen annans sak som han har i besittning och vållar därigenom skada eller olägenhet, skall han enligt SL 22: 7 straffas för olovligt brukande. Denna bestämmelse är endast tillämplig på lös sak. Vad angår olovligt brukande av fast egendom, stadgas i SL 24: 1 straff för den som olovligen bygger, gräver, plöjer, sår eller planterar å annans jord och i SL 24: 8 straff för den som olovligen släpper kreatur på annans ägor eller missbrukar betesrätt å samfälld mark. Dessa bestämmelser om fast egendom äro tillämpliga oavsett om gärningsmannen har egendom i besittning eller ej.
Enligt kommitténs förslag till lagstiftning om förmögenhetsbrott (NJA II 1942 s. 472 f.) skulle särbestämmelserna om fast egendom upphävas och SL 22: 7 gälla även innehavare av fastighet, som till skada eller olägenhet för ägare eller brukare vilken icke innehar fastigheten bygger, gräver, plöjer låter kreatur beta, upptager väg eller på annat dylikt sätt olovligen brukar fastigheten. 1942 års riksdag biföll emellertid icke förslaget i denna del utan ansåg avgörandet av frågan om de särskilda fastighetsbestämmelsernas upphävande tills vidare böra anstå. Sedan skälen för anstånd, såsom ovan vid 20: 8 framhållits, numera bortfallit, framlägger kommittén ånyo samma förslag.
I kommitténs förslag göres alltså, såsom vid 20: 8 utvecklats, även i fastighetsförhållanden skillnad allt efter som brottet innefattar ett olovligt besittningstagande eller ej. I förra fallet är bestämmelsen i 20: 8 tillämplig, i senare fallet stadgandet i 22: 7. Endast den med detta avsedda gärningen betecknas i förslaget såsom olovligt brukande. Stadgandet gäller, såvitt angår lös egendom, endast sak vartill äganderätt tillkommer annan, men beträffande fastighet omfattar det gärning till skada eller olägenhet vare sig för annans äganderätt eller för annans brukningsrätt. Bestämmelsen är i princip icke tillämplig på sådan gärning som innebär tillägnande av delar av vad som brukas. Det är alltså icke olovligt brukande utan förskingring eller olovligt förfogande att från en fastighet som man innehar skörda eller eljest
