Sida:SOU 1944 69.djvu/392

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
390
Skadegörelse m. m.
24 kap.

därigenom, att uppräkningen av vilka naturprodukter som äro jordägaren förbehållna bibehållits i strafflagen och ej förts till en övergångsbestämmelse. Därigenom tillgodoses ett under behandlingen av kommitténs tidigare förslag framfört önskemål att, till dess uttryckliga civilrättsliga regler i ämnet erhållits, den envar tillkommande rätten att taga andra naturprodukter än de uppräknade skall kunna utläsas ur strafflagen.

De föreslagna bestämmelserna i 20: 8 och 24: 2 ersätta av SL 24 kap. främst 3 och 4 §§ jämte motsvarande delar av 6 och 7 §§. Även 1 § i vad den avser intagor ersättes i förslaget av 20: 8; sådana gärningar bliva att bedöma såsom egenmäktigt förfarande eller självtäkt. I övrigt upptagas i SL 24: 1–10 följande förfaranden: 1. att bygga, gräva, plöja, så eller plantera (1 §), 2. att svedja eller verkställa torv- eller ljungbränning (2, 5 samt 7 §§), 3. att fälla, syra eller bläcka träd (3 §), 4. att brukare eljest överträder sin nyttjanderätt (7 §), 5. att utsläppa kreatur (8 och 9 §§) samt 6. att bryta eller nedkasta annans hägnad eller grind (10 §). Frånsett överträdelse av nyttjanderätt på annat sätt än genom olovligt brukande, vilken kommittén på sätt vid 22: 7 angivits ansett icke böra vara straffbar, samt fällande eller bläckande av träd, som kan vara försök till stöld eller bedrägeri, äro alla de uppräknade fallen till sin natur egenmäktigt förfarande, självtäkt, skadegörelse eller olovligt brukande. I den mån de äro skadegörelse skola de enligt förslaget bestraffas efter 1, 2 eller 3 § i detta kapitel. Med hänsyn härtill ha bestämmelserna om svedjande och brännande, om fällande och bläckande av träd samt om brytande eller nedkastande av hägnad eller grind ansetts kunna utgå. Brukandefallen skola enligt förslaget bedömas, om gärningsmannen är annan än fastighetens innehavare, såsom egenmäktigt förfarande eller självtäkt samt eljest såsom olovligt brukande. För att klargöra detta föreslås att dessa fall uppräknas såsom exempel i 20: 8 och 22: 7. Då uppräkningen blott avser att angiva exempel och bestämmelserna sålunda omfatta ej blott de uttryckligen uppräknade utan även andra liknande förfaranden, har det ansetts obehövligt att nämna de nu i SL 24: 1 angivna fallen att så eller plantera. Bestämmelsen i SL 24: 1 att vad som olovligen satts eller planterats skall vara förverkat till den som jorden lagligen innehar har överförts till övergångsbestämmelserna.

Den nu i SL 24: 11 upptagna bestämmelsen om olovligt tagande av väg har med något förändrad lydelse upptagits i förslagets 4 §. På sätt vid nämnda paragraf närmare beröres kunna förfaranden av dylik beskaffenhet stundom bliva att bedöma efter förslagets 20: 8 eller 22: 7.

De förr i SL 24: 12 och 13 upptagna bestämmelserna om olovligt jagande överflyttades år 1938 till jaktlagen, varemot bestämmelsen om olovligt fiskande kvarstår i SL 24: 14. Såsom kommittén i sitt betänkande angående förmögenhetsbrotten framhöll (SOU 1940: 20 s. 241 f.), är det tydligt, att bestämmelserna om olovligt fiskande böra placeras efter samma grunder som bestämmelserna om olovligt jagande. Man har att välja mellan att i båda fallen upptaga bestämmelserna i strafflagen eller att hänvisa dem till jakt- och fiskelagarna. Valet härutinnan torde lämpligen kunna uppskjutas till