Sida:SOU 1944 69.djvu/393

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
391
Skadegörelse m. m.
24 kap.

en kommande revision av fiskelagstiftningen eller den slutliga redigeringen av strafflagen. I avbidan därpå kan bestämmelsen om olovligt fiske bibehållas i detta kapitel. Stadgandet i SL 24: 14 har med nästan oförändrad lydelse upptagits i förslagets 5 §.

I förslagets 6 § har införts en ny bestämmelse om att försök till grov skadegörelse skall vara straffbar.

Slutligen upptages i förslagets 7 § en åtalsbestämmelse, som bland annat ersätter SL 24: 15.

Bestämmelsen i SL 24: 16 har ansetts kunna utgå. Det är utan särskild hänvisning klart, att SL 20: 6 är tillämplig, när förövare av åverkan eller annat dylikt brott sätter sig till motvärn mot den som äger, innehar eller vårdar egendomen eller emot hans folk, då någon av dem vill hindra honom från gärningen, taga åter vad han åtkommit eller fråntaga honom det som må kvarhållas till vedermäle av gärningen.


1 §.

Enligt SL 19: 20 straffas den som uppsåtligen förstör eller skadar annans egendom, fast eller lös, evad den till enskilt eller allmänt bruk eller gagn eller till prydnad ämnad är. I förslaget upptages i förkortad form samma handlingsbeskrivning, att förstöra eller skada sak till men för annans rätt till saken. Något motsvarande stadgande finnes icke i de publicerade delarna av Thyréns utkast.

Såsom objekt för skadegörelsebrottet förutsättes enligt förslaget liksom enligt gällande lag en sak. Denna kan vara fast eller lös; flertalet åverkansbrott i 24 kap. SL uppgå sålunda i skadegörelsebrottet. Saken kan vara död eller levande; skadegörelse kan således föreligga exempelvis där någon dödar annans kreatur. Såsom sak räknas även mynt och sedlar. Även urkunder äro att betrakta som saker. I 12: 5 i förslaget finnes emellertid ett särskilt straffstadgande för den som förstör urkund. I fråga om de gärningar som detta stadgande avser blir skadegörelsebestämmelsen därför ej att tillämpa. Icke heller är bestämmelsen tillämplig beträffande sådana åtgärder, som enligt 1217 eller 10 i förslaget äro att bedöma såsom märkesförfalskning eller förfalskning av fast märke.

Det förutsättes emellertid icke enligt förslaget, såsom enligt gällande rätt, att saken tillhör annan. Det är enligt förslaget tillräckligt, att gärningen är till men för annans rätt till saken. Enligt kommitténs åsikt bör nämligen icke ägaren av en sak strafflöst kunna skada denna till men för någon, till vilken han upplåtit exempelvis panträtt eller nyttjanderätt. Det fordras emellertid, att den rätt som kränkes har karaktären av en rätt till saken. Att någon förstör en sak som han sålt rymmes sålunda väl under bestämmelsen men däremot icke att han förstör ett varuparti med vilket han ämnar fullgöra en avtalad leverans.

Med men för annans rätt till saken avses ej uteslutande ekonomisk skada. Bestämmelsen skyddar även föremål, som blott ha affektionsvärde eller