allmänna brottet eller genom att straffa för ett särskilt ämbetsbrott i konkurrens med det allmänna brottet men icke på båda dessa vägar samtidigt.
I hittillsvarande rätt har en samtidig tillämpning ägt rum av 25: 16 och vissa bestämmelser om skärpt straff för allmänna brott. Ett sådant fall förekom beträffande brott av kronans uppbördsman eller av offentlig myndighet antagen mätare enligt äldre SL 22: 5. Beträffande ämbetsförskingring gäller enligt lagen den 12 juni 1942 motsvarande förhållande. Vid revisionen av det allmänna förskingringsbrottet utbyggdes såsom en svårare grad därav grov förskingring, vilken omfattar bland annat missbruk av ansvarsfull ställning såväl i offentlig som i enskild tjänst samt begagnande av falsk handling eller vilseledande bokföring (SL 22: 3). Det allmänna straffet för ämbetsförskingring kunde därför lämpligen utmätas inom straffsatserna för vanlig förskingring. Då 25 kap. icke omfattades av denna revision, innebär 1942 års lagstiftning allenast, att SL 25: 11 och 12 upphävdes och att ämbetsförskingring i stället skall bedömas dels enligt SL 22: 1 eller 3 dels enligt SL 25: 16 i konkurrens härmed. Under förarbetena till lagstiftningen framfördes invändning om att detta skulle innebära en bestraffning i dubbel måtto. Det anfördes, att emedan hänsyn enligt SL 22: 3 skulle tagas till gärningsmannens tjänsteställning vid bestraffandet av förskingringen, något ytterligare verkligt straff för brottet icke borde ådömas och alltså SL 25: 16 icke komma till tillämpning.[1] Då straffsatsen i sistnämnda lagrum är begränsad till ämbetsstraff (jämte böter), blir emellertid det praktiska resultatet av dess tillämpning endast, att ämbetsmannen utom till allmänt straff för förskingring dömes till avsättning. Blott i det fall att ämbetsmannen lämnat sin tjänst och ersättningsstraff enligt SL 2: 17 tillämpas leder den nuvarande lagstiftningen till en verklig dubbelbestraffning.
Det framgår härav att det nuvarande bedömandet av allmänna brott i ämbetet icke kan anses tillfredsställande. Den föreliggande faran för dubbelbestraffning aktualiseras ytterligare i kommitténs förslag, emedan straffsatsen för tjänstemissbruk - motsvarande brott enligt SL 25: 16 - upptager även allmänt straff. Av de båda förut berörda utvägarna för att rationellt bedöma hithörande brott har förslaget valt att tillämpa de allmänna straffbestämmelserna och därvid beakta sambandet med ämbetet såsom försvårande omständighet eller grund för straffskärpning. Skälet därtill är väsentligen. att skillnaden mellan offentlig och enskild tjänst i nutida samhällsliv icke på samma sätt som tidigare motiverar olika straffrättslig behandling. Särskilt förekomma i alltjämt ökad omfattning enskilda befattningar vilkas oförvitliga utövning år föremål för ett betydande allmänt intresse, t. ex. i fråga om ledande eller förvaltande ställning inom bank, bolag, ekonomisk förening. fackförening eller liknande företag eller sammanslutning, eller med hänsyn till kvalificerad ställning på grund av uppdrag eller förordnande som advokat. förmyndare, boutredningsman eller dylikt. Även om närmandet mellan offentlig och enskild tjänst icke motiverar en mera allmän kriminalisering av fel i den enskilda tjänsten, äro dock allmänna brott
- ↑ K. prop. nr 4 till 1942 års riksdag s. 115.
