i allmän och i enskild tjänst väl ägnade för likartad bedömning med tillämpning av latituden för det allmänna brottet. I den nya lagstiftningen om förmögenhetsbrotten ha därför strafflatituderna utformats med tanke på att bereda utrymme för det försvårande momentet, att brottet förövats i offentlig såväl som i enskild tjänst. Grundsatsen har erhållit legalt uttryck icke blott i förenämnda bestämmelse om grov förskingring i 22: 3 utan även i stadgandet om trolöshet mot huvudman i 22: 5 och har därjämte utan direkta stadganden genomförts inom förmögenhetsbrotten i övrigt. Kommittén anser att även andra i tjänsten begångna allmänna brott än förmögenhetsbrott böra bedömas på motsvarande sätt och att alltså vid den fortsatta revisionen av strafflagen straffskalorna i förekommande fall böra bestämmas med hänsyn också till den omständigheten, att brottet begås i offentlig likaväl som i enskild tjänst. Av de i Thyréns utkast nybildade speciella ämbetsbrotten har följaktligen osant intygande (8 §) beaktats inom ramen för den allmänna brottstyp osant intygande som förslaget uppställer i 13: 10. Likaledes får tvång genom missbruk av ämbetsställning (12 §) i mån av behov upptagas inom det allmänna frihetsbrottet (SL 15: 22).
Om straffbuden för allmänna brott utformas med iakttagande av sagda grundsats, följer därav att, oaktat brottet förövats i tjänsten, utrymme icke finnes för något ämbetsstraff med uppgift att tjäna såsom egentligt straff. Däremot erfordras ämbetsstraff såsom skyddsåtgärd för att från tjänsten skilja olämpliga eller eljest ovärdiga ämbetsmän. Den straffrättsliga behandlingen av allmänna brott i och utom tjänsten kommer därför att bliva principiellt likartad. Vid båda dessa brottsgrupper skall vid utmätning av allmänt straff hänsyn tagas till om ämbetsstraff ådömes eller icke; i förra fallet bör det allmänna straffet utmätas mildare med hänsyn till den förlust ämbetsmannen lider genom avsättningen eller suspensionen. Olikheten mellan brottsgrupperna kommer endast att återverka så, att sambandet med tjänsten gör det allmänna brottet i högre grad straffbart och utgör starkare grund för att antaga olämplighet eller ovärdighet hos ämbetsmannen. Ät denna relativa skillnad kan emellertid beredas fullt beaktande vid straffmätningen även om för ämbetsstraffets tillämpning uppställas gemensamma regler för allmänna brott i och utom tjänsten.
Såsom resultat av dessa överväganden har förslaget uteslutit de allmänna brotten i tjänsten från att utgöra en särskild grupp av ämbetsbrott och sammanfört dem med brott utom tjänsten under gemensamma bestraffningsregler. Innehållet av dessa regler har förut berörts i samband med redogörelsen för sistnämnda brottsgrupp (s. 399).
Även med denna principiella inställning har förslaget icke kunnat helt undvara särbestämmelser för allmänna brott i samband med offentlig tjänst. Vissa gärningar kunna nämligen såsom allmänna brott representera ringa brottslighet eller vara föremål för begränsning i allmän åklagares åtalsrätt men böra, om de förövas av ämbetsman i samband med tjänsten, både bedömas strängare än enligt den allmänna straffbestämmelsen och underläggas allmänt åtal. Såsom exempel kan anföras brott mot brevhemlighet enligt
