utanför ramen av ekonomisk skada. Något resultat av det ena eller andra slaget behöver icke ha förverkligats.
Straffsatsen i nuvarande 25: 16 upptager endast ämbetsstraff med tillägg av böter såsom lägsta straffart. En jämförelse med straffet för trolöshet i SL 22: 5 visar, att ett på ovan nämnda sätt kvalificerat tjänstemissbruk redan i och för sig bör beläggas med högre maximum genom tillägg av visst frihetsstraff. Därtill kommer att sådant tillägg erfordras för att kunna under ifrågavarande straffbestämmelse hänföra vissa speciella ämbetsbrott vid vilka straffet redan nu kan uppgå till ämbetsstraff och frihetsstraff i förening, t. ex. uttagande av för höga utskylder eller olaga avkortning av utskylder enligt SL 25: 9 och 10. Enligt förslaget upptaget straffskalan därför jämväl fängelse eller straffarbete i högst två år, i ringa fall bör icke inträda något annat straff än böter.
Av samma skäl som föranlett skärpning av straffsatsen i 1 § i förhållande till nuvarande 25: 16 har förslaget liksom vid ett flertal centrala brottstyper i den nya lagstiftningen uppställt grovt brott såsom en högre bestraffad brottstyp. För grovt tjänstemissbruk är jämte ämbetsstraff straffarbete obligatoriskt och dess maximum är höjt från två år i 1 § till sex år.
På övligt sätt anger lagen några exempel på grovt brott vilka allenast äro vägledande och icke uttömmande. Exemplen äro hämtade från ett par speciella ämbetsbrott i nuvarande 25 kap., nämligen lagvrängning vid rättsskipning i 1 § och obefogat uttagande av allmän utskyld m. m. för egen fördel i 9 §; i sistnämnda fall förutsättes att synnerlig skada tillfogats annan.
I den mot paragrafen svarande bestämmelsen i SL 25: 5 straffbelades ursprungligen ämbetsmans passiva bestickningsbrott. Därvid straffades tagande av muta för att främja oriktig ämbetsåtgärd strängare än tagande av belöning eller sportel för ämbetsåtgärd i övrigt. Straffbarhet inträdde först, då ämbetsmannen tagit eller betingat sig vederlaget i fråga, d. v. s. i avtal låtit utfästa detta åt sig.
I samband med lagstiftningen mot illojal konkurrens år 1919, varigenom såväl passiv som aktiv bestickning kriminaliserades inom enskild näringsverksamhet, reviderades bestämmelserna om bestickning av ämbetsmän därhän, att även den aktive bestickaren gjordes straffbar och att i fråga om muta straffbarhet inträdde redan, då ämbetsman begärt eller medparten erbjudit mutan. Någon motsvarande utvidgning av straffbarheten i fråga om belöning eller sportel för ämbetsåtgärd genomfördes då icke. Med anledning av erfarenheterna under det nuvarande krisläget verkställdes en längre gående revision av bestickningsbrottet genom lagen den 14 november 1941. Enligt den lydelse SL 25: 5 då erhöll likställas muta och annan otillbörlig belöning för ämbetsutövning Beträffande båda dessa former
